Sju saker ni inte visste om mig

Jag har sett att det cirkulerat en del ”x saker du inte visste om mig” i den finlandssvenska bloggvärlden. Jag tänkte hoppa på trenden, så här har jag listat sju saker jag tror att ni inte visste om mig. Jag gillar att läsa såna här inlägg av andra bloggare, så därför tänkte jag att det kan vara kul för er att läsa ett sånt. Förra året skulle jag säkert ha gjort ett sånt här inlägg som en youtubevideo, men eftersom jag bestämt mig för att ha musik som huvudtema på kanalen kör vi det här här istället. Jag tror inte att jag har skrivit något sånt här tidigare så också av den orsaken kan det vara roligt.

1. När jag var yngre köpte jag singlarna till mina favoritlåtar (ja, också om jag hade dem på cd) för på singlarna fanns ofta mixer av låtarna, och instrumentalversioner som jag älskade att sjunga till. Ja, jag övade sång ganska mycket fast jag inte tog sånglektioner den här tiden. Att sjunga har väldigt länge varit det bästa jag vet. (Fast det tror jag att ni visste redan)

18.7.2004. Faktiskt min namnsdag. Jag var med i ”Jeppis Idols” och sjöng My Heart Will Go On, och vann tävlingen. Mycket av den här vinsten tror jag hängde på envis övning.

2. Jag har ett problematiskt förhållande till färgen ljusblå. Jag har blåa ögon och fick höra att jag passar i ljusblått så många gånger när jag var yngre att jag blev helt rabiat på det. DET FINNS ANDRA FÄRGER! Så om du vill undvika att irritera mig, säg att jag passar i någon annan färg än ljusblå. Jag tror det här också delvis beror på att ljusblått är så oskyldigt och ”snällt” och jag har länge ogillat att bli betraktad som oskyldig och gullig. Jag gillar mörkblått dock. Och de enda färgerna jag personligen inte tycker att jag passar i är ljusgrå och beige.

3. Vad jag minns har jag inte ätit Kismet sedan 2009. Före det här hörde Kismet till mina chokladfavoriter. Orsaken till det här var att jag föråt mig på dem under luciaveckan 2009. (Jag var med som tärna i Åbo lucia 2009) Kismet (eller Fazer säkert) hade donerat en massa Kismetstänger till oss och vi åt dem som mellanmål mellan de olika uppträdandena. (Vi åt nog mandariner också)

4. När jag blir nervös blir jag pratig, vilket ofta lurar omgivningen att tro att jag är lugn. (Jag pratar alltså inte snabbare eller mer stressat än en glad person, trots att det känns som att jag ska explodera av nervositet). Det här är något jag listat ut ganska nyligen, då jag märkt av det här beteendet då jag suttit på graduseminarierna i höst och varit väldigt nervös och orolig. Jag vill inte alltid prata med folk men det här beteendet är så automatiserat så jag har svårt att inte göra så här. Jag tror att det beror på att jag alltid varit väldigt uppmärksam på alla andras bekvämlighet och struntat i min egen. Jag försöker hitta en balans i det här men det är inte så lätt.

5. Jag pratar ganska mycket med mig själv här hemma, och har egentligen alltid gjort det. Eller kanske det heter tänka högt? Det här har eskalerat sen jag började prata på youtube, då jag ofta övar det jag ska säga framför kameran så det ska gå bättre sen när jag väl spelar in. (Ett tips förresten till er som vill göra youtubevideor!) Jag tycker det är helt konstigt att det ses som ett ”galenskapstecken” om man pratar med sig själv. Om det hjälper mig att konkretisera mina tankar att säga dem högt, och jag vet om att jag pratar med mig själv gör det väl ingen skada? Överhuvudtaget att man ska stämpla folk med psykisk ohälsa som galna människor är något jag stör mig enormt på. Vad betyder ens galen? Men det här är ett annat inlägg.

6. Jag har ”fel penngrepp”, dvs. jag håller i pennan på ”fel sätt”. Jag lyckades ändå ha högsta vitsordet i bildkonst i skolan. Det här beror väl på att jag började rita när jag var väldigt liten och sen när jag väl bara fortsatt använda pennan så som jag först lärt mig. Det bästa jag visste när jag var barn var att rita, och måla med moffas akvarellfärger. Sen upptäckte jag musiken och det tog över.

7. Jag är egentligen inte alls kittlig. Min sambo har ett knep för det här, men det kommer jag ju inte att avslöja. Jag gillar för övrigt inte riktigt att bli rörd av folk. Jag kramar mina närmsta vänner när vi träffas men jag har slutat krama alla hela tiden då jag helt enkelt  inte vill det.

Är ni intresserade av videorna i den här stilen på YouTube hittar ni dem här nedanför. (Var beredda på att jag pratar låååååångsamt särskilt i den från februari 2017, jag var ny på att prata på youtube och hade väldigt allvarlig depression som gjorde mig rädd och väldigt medveten om mina misslyckanden.) Det kan hända att de åker bort i något skede, så passa på nu.

Hoppas att ni gillade det här inlägget. Jag hade ganska svårt att komma på sju saker om mig själv, då jag som sagt redan gjort två videor i den här stilen. Jag har också känt mig ganska ointressant den senaste tiden (eller ja, kanske de senaste 8 åren om vi ska vara ärliga), och ingen bryr sig var den första tanken kring ganska mycket jag började skriva. Men en del av dessa punkter tycker åtminstone jag att visar på en större medvetenhet kring vem jag är, och det gör också att jag kan börja respektera och acceptera mig själv mera, och det är bra. Och aldrig hade jag trott när jag började i terapi att jag skulle kunna känna medlidande med mig själv. Men det utvecklas hela tiden och gör att jag mår lite bättre. I slutet av februari har jag gått ett år i terapi och jag tror att jag ska skriva om förändringarna som det här har medfört i mitt liv. Och jag har fått positivt beslut kring fortsättande av terapi av fpa, så nu kan jag slappna av ett år till med det här.

Och glad Runebergsdag förresten! Jag ska precis på den sista träffen av min bloggkurs, som hittills varit riktigt lärorik. Och på den här bloggen kommer det åtminstone två inlägg till den här veckan! Här nedan har ni en liten Runebergstrudelutt av mig:

P.g.a. att jag inte kunnat sjunga på sistone då jag varit så förkyld har jag tyvärr inte lärt mig den här sången utantill som jag brukar, men hoppas ni gillar videon ändå!