Min tur att vara lat

Jag har inte skrivit så mycket om hur mitt graduprojekt framskrider. Och det är för att det nog inte går så bra med det just nu. Jag får ångest så fort jag tittar på dokumentet, och orkar hålla på med det högst en timme åt gången. Egentligen har det varit så här hela våren. Det som har hänt med gradun är att mitt material är insamlat, och jag har börjat skriva materialdelen. Men sen tar det bara stopp.

Jag har aldrig upplevt det här tidigare när det gäller mina studier. Om jag lämnat något ogjort har jag först tänkt att jag måste lämna det ogjort. Allt annat har jag skrivit och fixat undan med andan i halsen. Alltid haft hysteriskt bråttom och ont med tid.  Hösten 2013 lyckades jag till exempel cykla till insten, läsa referenslitteratur och skriva tre sidor text på mindre än en timme. (Jag märkte alltså att deadlinen var 11 på förmiddagen klockan 10 samma dag.) Jag hade heller inga problem med att hålla deadlines förra våren och hösten. (Jag gick två kurser via öppna universitetet på våren för att lite komma igång med studierna, och skrev en så kallad graduuppsats på hösten.)

Jag är tyvärr extremt besviken på mig själv. Tänker att jag alltid lyckats hålla deadlines och leverera text. Varför ska det vara så jävla svårt just nu? Sen tänker jag på såna som studerat på 80-talet och pratar om en  studietid då man sov hela dagarna och festade på kvällarna, för att en gång varannat år skriva en tent ungefär. Blev man stressad kunde man ta en paus så länge det behövdes, för ingen hetsade en att bli färdig helst igår. Och så tänker jag att det kanske är min tur att vara lite lat. Jag har jobbat röven av mig alla mina studieår innan sjukskrivningen, kanske det är min tur att inte göra så jättemycket just nu? Kanske behöver min hjärna en annan upplevelse av studietiden än den som gjorde mig så utbränd så en två års sjukledighet inte räckte för att få mig återställd?

Jag har inte skrivit om det här i bloggen, men jag tror inte att den här utbildningen är den sista jag kommer att gå. Jag känner mig inte som att jag följt min dröm helt enkelt, och för att jag inte ska bli bitter känns det som att jag nån gång kommer att behöva utbilda mig till något annat. Ni som känner mig och som läser bloggen kan säkert gissa vad min dröm var och fortfarande är, men jag skäms fortfarande för mycket för att skriva mer specifikt om det här. Av den här anledningen tror jag det är viktigt att mina minnen från mina studier inte bara är sådana som resulterade i svår depression, utmattning och panikångest. För om det skulle vara den enda bilden av studier tror jag inte att jag skulle våga studera igen. Och därför försöker jag vara snäll med mig själv nu och tänka att det inte är hela världen att den här våren inte varit så lyckad på studiefronten. Våren är ju annars heller inte min årstid.

Jag kommer att jobba hela sommaren, har sångexamen i mitten på maj, och var ändå rätt nyligen sjukskriven för att jag presterat för mycket. Kanske är det okej att det mesta av gradun blir skrivet på hösten?

En bild på mig själv som jag faktiskt blev riktigt nöjd med. Skulle jag släppa min soloskiva nu hade jag nog övervägt att använda den här som omslagsbild. 

Och ja, jag är medveten om att det nu kommit inlägg på tisdagar och torsdagar de senaste veckorna, istället för på måndagar och torsdagar som det brukar vara. Jag har inte bestämt mig för om det här är tillfälligt eller om jag ska ändra publiceringsdagarna, men den här gången berodde det på att jag var på kurs på fredag och lördag (ja, andra studier än gradun fortskrider som väntat) och den var ganska uttröttande (jag skriver forskningsmetodik så kan ni tänka er resten sen) så jag orkade inte producera material till måndagen helt enkelt.