Han är snäll

Jag har varit rädd för hundar mer eller mindre hela mitt liv. De senare åren har jag märkt att den här rädslan är starkare om jag annars också mår sämre. Rädslan för hundar hos mig är inte logisk, och går inte bort hur som helst. (Då skulle jag väl inte vara rädd för hundar mera.)

Jag har skämts en massa över min fåniga hundrädsla. Alla tycker ju om hundar. Eller så har det åtminstone verkat för mig som är rädd. Som att det är mig det är fel på när jag är rädd för människans bästa vän. Många gånger har jag funderat över varför jag inte kan vara rädd för någon ”normalt”, som getingar, spindlar eller höga höjder? Omgivningen har oftast inte kunnat ta min hundrädsla på allvar heller. För hundar är ju så gulliga, hur kan man vara rädd för dem? Och vet ni, jag ser ju att många hundar är så söta och fina, men jag är ändå rädd när de börjar skälla och hoppa.

Många hundägare har haft svårt att hantera att jag är rädd för deras bästa vän. Vanliga kommentarer jag fått är ”men han är jättesnäll” eller ”han biter inte” eller ”hon snusar bara lite på dig”. Men den allra vanligaste är ändå den om att hunden är snäll. Men vet ni vad? Den kommentaren gör absolut ingenting för mig. Jag är precis lika rädd för hunden trots att jag hört en människa säga att den är snäll. Om möjligt skäms jag bara ännu mer över min rädsla och känner mig dum.

Mina svärföräldrar har hund. (Jag och sambon är inte gifta men kommer att gifta oss, och för enkelhetens skull skriver jag svärföräldrar här även om det inte är helt rätt term.) Jag minns att jag var nervös när jag skulle träffa dem första gången. En del av nervositeten handlade förstås om vad de skulle tycka om mig, men mycket handlade också om hur de skulle hantera min hundrädsla. Skulle de också dra den där menlösa kommentaren om att deras hund är snäll?

Redan när vi kom blev jag skrämd då jag hörde att hunden skällde. När de öppnade dörren var den första frågan de ställde mig om jag var rädd för hundar. Och eftersom jag fick frågan vågade jag säga som det var, ja, jag är rädd för hundar. Och det som hände sen kommer jag aldrig att glömma. Svärmor sade att okej, vi låter honom hälsa och sedan får han vara i ett annat rum. Jag håller i honom när han snusar på dig. Och jag kunde vara lugn efter det. Hon respekterade mig och fast hunden är viktig för henne, var det ännu viktigare att jag inte skulle vara rädd när jag hälsade på hos dem. Jag blir ännu tårögd när jag tänker på det här. Första mötet med svärföräldrarna gick alltså bra, och jag tycker mycket om dem. Och hunden är i ett annat rum när vi hälsar på.

En hund i Sri Lanka. Där är det så varmt så hundarna där ligger mest och sover. Men jag kan bli lite rädd om de kommer för nära. Både för själva hunden men också för om de lösa hundarna har någon sjukdom som jag helst inte tar över.

Katter har jag varit van vid i hela mitt liv, så dem är jag inte rädd för. Snarare är jag nog lite kattgalen och tröstar mig ibland med söta kattbilder om jag är ledsen. Min sambo är tyvärr allergisk mot katter, och det är en sorg för mig att inte kunna ha katt hemma. Vid något skede kanske jag kommer att vänja mig vid hundar, men jag måste ta det i min egen takt och lite åt gången. Jag vet ju vilken glädje det är att ha husdjur och när vi inte kan ha katt är hund ett alternativ. När jag lite vant mig. Som tur har min sambo inte bråttom, och ännu viktigare, han tycker inte jag är löjlig som är rädd för hundar. För den reaktionen har jag också varit med om, och den gör mig nästan ännu räddare.

Maja och jag som ser på ESC. Även om jag inte är rädd för katter skulle jag aldrig göra mig löjlig över någon som är det. För det gör inte personen mindre rädd, utan får hen bara att skämmas och känna sig dum.

Orsaken till att jag skriver om det här just idag, är för att sambon var hundvakt förra veckan, och jag var med några dagar som sällskap till honom. Jag vågade hälsa på den skällande hunden då N förklarade hur det fungerade. ”Han skäller för att han vill hälsa på dig. Det är hans sätt att säga kom hit.” Jag uppfattar nämligen skällandet som ett sätt att skrämma mig och få mig att gå bort. Så jag tog ett ministeg åt gången tills jag var så nära hunden så han kunde snusa på mig. N höll i hunden hela tiden och förklarade flera gånger för mig att han bara snusar och inte kommer att hoppa eller bita. När hunden fick snusa på mig slutade han skälla och slickade lite på min hand och sedan var han inte intresserad av mig mera. Eftersom den här hunden är 15 år gammal orkar han inte hoppa så det gick ganska lugnt till. Jag var ändå lite på min vakt hela tiden och var aldrig ensam med hunden utan ville att N hela tiden var nära om jag skulle vara nära den. Jag märkte att pulsen gick upp varje gång hunden kom närmare mig.

Men alltså, mitt råd till dig som är hundrädd är väl att hälsa på en gammal hund och bara hälsa på hos såna hundägare som du litar på. Och försök att säga som det är, att du är rädd för hundar. Jag som skämts en stor del av mitt liv över min hundrädsla vet att det kan vara jobbigt att erkänna att man är rädd. Men det är också jättetungt att försöka dölja sin rädsla. Och till hundägare som ska hantera en hundrädd besökare: säg inte att din hund är snäll. Det är för abstrakt och kan orsaka skam hos den som är rädd. Snäll kan också betyda olika för olika människor. Säg hellre exakt hur hunden beter sig, t.ex. ”Han skäller men hoppar inte” ,”Han skäller inte, men kan hoppa lite” eller ”Hon skäller lite, kan hoppa lite men biter inte. Kanske slickar hon lite på din hand när hon fått lukta på dig.” eller hur det nu är med just din hund. Det jag är mest rädd för är när de skäller och hoppar, och att de ska bita. Så ha nu åtminstone det i åtanke när någon som är rädd för hunden ska hälsa på. Vi är inte rädda för din hund för att jävlas med dig!