Min första favoritaria
Förut var jag inte så förtjust i opera. Jag var i och för sig inte särskilt insatt i det heller. Jag är kanske inte jätteinsatt nu heller, men vet lite mera än bara för några år sedan. Bland annat det här är ett resultat av givande sånglektioner och trevlig undervisning i musikteori och kännedom i klassisk musik. Största anledningen att jag vet mera nu än till exempel för tre år sen är ändå eget intresse.
Jag började, som ni säkert vet, ta sånglektioner i augusti 2015 då jag var sjukskriven. Jag hade kommit i kontakt med klassisk musik mest via mina pianolektioner och körerna jag sjungit i, och märkt av en alldeles speciell känsla med just klassisk musik. Och så råkade det sig att jag fick tips om hur man kunde göra för att söka in till Åbo konservatorium, där jag började min sånglektionskarriär. (Ja, sånglektionskarriär. Sångkarriären inledde jag mycket tidigare även om den inte klassas som professionell. Men målmedvetet sjungande har jag hållit på med länge)
Min lärare var väldigt ivrig och tipsade mig om musik som jag kunde lyssna på. Under sjukledigheten hade jag svårt till och med med att lyssna på musik. Speciellt sån musik jag gillat som yngre kändes plågsam. Men så började jag lyssna på pianomusik, och så en dag bestämde jag mig för att lyssna på lite opera. Jag satte på en random lista med operaklassiker, och som nummer tre på listan var Lascia ch’io pianga. Och jag blev helt tårögd då det var så vackert. Helt annat än jag tidigare tänkt mig att opera är. Efter det här började jag lyssna mycket mera på klassiskt, men en lång tid av sjukledigheten var det ganska påfrestande att lyssna på musik. För när jag hörde riktigt bra musik så var det som att någon vridit igång en kran- tårarna, som jag annars hade så svårt att framkalla, bara sprutade. Och det var ingen skillnad om jag var hemma eller satt på bussen. Så en lång tid orkade jag ändå inte lyssna så mycket på musik. Men då jag lyssnade var det nästan enbart klassiskt. Och det kändes som att jag kommit hem.
Lascia ch’io pianga får mig fortfarande att gråta ibland, den är fortfarande en väldigt viktig aria för mig. Så jag bestämde mig för att spela in en version till min youtubekanal. Här nedan är den:
Jag är inte helt nöjd om jag ska vara ärlig, men jag tror jag är lite trött i rösten nu efter en intensiv sångvår och relativt nytt jobb. Jag hoppas ändå att ni gillar den. Och när jag jämför med den svenska versionen jag spelade in 2016 tycker jag ändå att den nyare är bättre, så säkert har något hänt så där sångtekniskt. Vill ni höra den versionen så finns den här:
Och kom ihåg att prenumerera på min kanal så får du direkt veta när det finns nytt där! Målet är en video i veckan, med musik som huvudtema då alltså.
