Kanske det var mitt sätt att ålderskrisa

För två år sen fyllde jag 25 år. Ja, för idag är det min födelsedag! När jag var 25 mådde jag väldigt dåligt och åldern var mitt minsta problem. Jag minns riktigt hur jag tänkte att det är löjligt att hålla på och krisa om såna småsaker som ålder.

Jag ålderskrisade alltså inte när jag blev 25. Jag upplevde enorm ångest när jag blev 20, men sen gick ju J bort tre dagar efter min 20-årsdag, och jag fick värre saker att ta mig igenom. Jag tror det här också lite skrämde upp mig, och gjorde så att jag inte ”vågade” ålderskrisa vid 25.

Den här tiden lyssnade jag på många podcaster om föräldraskap, förlossningar och barn. Jag minns att jag kände en enorm längtan efter barn. Den här längtan var så stark så den blev fysisk. Jag har skrivit om det här tidigare, i det här inlägget. Jag tror det här var ett tecken på skam över min sjukskrivning, precis som jag tidigare skrivit. Jag kände väl att jag inte skulle ha skämts lika mycket om jag varit föräldraledig, som jag gjorde över att jag var sjukskriven. Den starkaste känslan jag minns från min sjukledighet är just den, skam.

Men, jag har på senare år börjat fundera på om den här längtan symboliserade något annat än bara skam. Jag har faktiskt börjat se det som mitt sätt att krisa över min ålder. Min barnlängtan var säkert ren och skär längtan, men jag tror också att min ålder spelade en stor roll i det här. Jag hade liksom alltid tänkt mig att jag skulle vara gift och ha åtminstone ett barn vid 25. Och så kom 25-årsdagen och jag hade bestämt mig för att minsann inte krisa! Men kanske jag gjorde det ändå?

Ibland inser man saker om sig själv långt efter att man varit med om något. Det känns inte som att det är jättelänge sen jag fyllde 25, men när jag tänker tillbaka på allt som hänt under de senaste två åren, så har nog en del tid ändå gått. För två år sen hade jag nog aldrig trott att jag skulle jobba nu, och särskilt inte jobba på den arbetsplatsen jag faktiskt jobbar på. Får se vad jag gör om två år. Förhoppningsvis mår jag bättre då. Även om jag nu klarar av att jobba heltid så märker jag fortfarande av depressionen varje dag. Men det är kanske inte så konstigt, den räknas ju fortfarande som medelsvår.

Ett mål jag har för framtida födelsedagar är att inte ålderskrisa. För ålderskris är egentligen ett tecken på att man känner att något fattas i ens liv. Därför tycker jag det är synd att det skojas så mycket om just ålderskris, att man nästan förväntas ha ålderskris när man fyller år, och att det är konstigt att inte ålderskrisa. Varför upprätthåller vi sånt?

Bilden är tagen i maj, men jag ser ungefär likadan ut idag. Säkert lite tröttare nu efter jobbet men annars lika.

Fun fact förresten: ju fler födelsedagar man har, desto längre lever man. Kanske en orsak att samla på sig några?