Vi har en lång väg kvar
För två veckor sen läste jag i Hbl att Touko Aalto drabbats av utmattning och att han därför är sjukskriven nu. Det är ju förstås inga roliga nyheter och jag hoppas att han får tid och möjlighet till vila så att han kan få må bättre snart.
Men jag blir så irriterad av formuleringarna i artikeln eller vad man nu ska kalla den. Redan i rubriken hittar jag en grej jag stör mig enormt på. Rubriken är ”Aalto utmattad- sjukskriver sig”. Det är formuleringen ”sjukskriver sig” som får mig att se rött. För det är inte så det går till. Man sjukskriver inte sig själv. Inte ens fast man har en vanlig förkylning- då sjukanmäler man sig från jobbet eller studierna. Det är läkare som sjukskriver- och det är inte alltid så lätt att få läkartid i det här landet. Nu har ju säkert Aalto råd med privatläkarvård eller får det betalt av jobbet, men för oss som inte har det är det verkligen inte ”så där bara” att ”sjukskriva sig”. För mig tog det två månader från mitt första telefonsamtal till att jag blev sjukskriven- av en läkare.
Det andra som stör mig är att utmattning inte är en egen diagnos i Finland, eller var det inte sist jag kollade. Min terapeut hade inte heller hört att utmattningssyndrom skulle ha fått eget diagnosnummer ännu, så jag tror inte att det har ändrats sen tidigare i år. Aalto kan alltså inte ha blivit sjukskriven för utmattning i Finland. Diagnosen här är depression eller ångest eller båda två. Jag personligen tycker ju att det borde vara en egen diagnos eftersom det finns vissa saker som är olika om man har depression eller om man har utmattningssyndrom. Men nu är det inte så och då börjar man ju fundera på vilken diagnos Aalto faktiskt fått. Högst antagligen depression. Varför spelar den här omskrivningen någon roll då? Jo för att det förstärker stigmat kring folk som har depression eller ångest. Det markerar att det är lite pinsamt att bli sjukskriven för det, så vi skriver utmattning istället. Depression är förresten den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Finland. Väldigt många pinsamma människor i det här landet tydligen.
Det tredje jag stör mig på är funderingarna om när han ska börja jobba igen. Redan i ingressen står det att det är oklart när han kommer tillbaka. Alltså jag blir så arg. Inte sitter man och funderar när en som fått hjärtattack ska börja jobba igen, och har man fått utmattning betyder det högst sannolikt att ens jobb inte är helt hälsosamt. Inte kanske det första man vill tänka på när man ska fokusera på sin återhämtning. Och inte vill man riktigt tillbaka till det liv som gjorde en sjuk. Det här med att folk tjatar om jobb var en sak som jag upplevde väldigt ofta under min depressionssjukskrivning. (Jag hade i praktiken både utmattning och depression, men man kan som sagt inte bli sjukskriven för utmattning i Finland.) Folk ville HELA TIDEN veta när jag skulle studera och/eller jobba igen. Och som om jag inte skulle ha skämts tillräckligt som det var, så började jag åtminstone skämmas då. Speciellt som jag länge inte hade någon aning om när jag skulle klara av studier eller jobb igen. Det går liksom inte att veta hur lång sjukledighet man kommer att behöva. Och jobb ska inte vara hela ens liv.
Nej, han sjukskriver sig inte. Och det är ganska självklart att man inte vet hur länge han kommer att vara borta från jobbet.
Nu är jag ju medveten om att det knappast är journalisten som skrivit det här som är skyldig till omskrivningarna, pratet om utmattning kommer säkert från någon pressansvarig och sedan har journalisten bara citerat. Knappast menade hen heller något illa med formuleringen att Aalto sjukskriver sig- men det visar ju så tydligt på att folk inte har någon aning om vad det innebär att drabbas av utmattning eller depression- och att stigmat fortfarande finns kvar. Och att vi har en lång väg kvar innan folk har ens en lite realistisk uppfattning om det. Och språk är makt! Fortsätter man att tala nedsättande och undvikande om folk med psykisk ohälsa kommer man att fortsätta se ner på sådana människor. Kunskap om det här behöver spridas. Och bland annat därför bloggar jag!
I morgon blir min blogg två år gammal! Grattis bloggen! Jag tror inte det kommer något jubileumsinlägg då den här månaden varit minst sagt omtumlande och jag behöver vila. Men om ni vill ge bloggen en födelsedagspresent kan ni ju gilla min facebooksida! Klicka på bilden nedanför så kommer ni dit:
