Min tur att vara svag

Ända sen jag blev sjukskriven i maj 2015 har jag inte orkat ta in andras upplevelser av utmattning och depression. Jag har känt mig extremt dålig och konstig som inte finner stöd i andras berättelser just nu, och vänt in och ut på mig själv för att försöka få reda på vad det är för fel på mig.

Jag tror jag äntligen har hittat svaret på varför jag reagerar så här. Det är förstås inte bara en sak som inverkar, men jag tror jag hittat huvudorsaken. Och det är det att jag känner mig tvungen att vara den som är stark och tröstar om någon annan mår dåligt. Om jag vet att någon annan mår dåligt kan jag inte fokusera på mitt eget mående- och börjar därför må ännu sämre än tidigare. Eller sen får jag enormt dåligt samvete om jag för en stund tänker på mig själv.

Men jag är så trött på att alltid behöva vara stark. Jag behöver få vara svag, vara liten. Vara den som blir tröstad för en gångs skull. Lära mig att det är okej att också jag ibland går sönder. Och sedan när jag fått vara svag en tid kan jag samla styrka och kraft igen.

Så snälla, om du känner igen dig i min berättelse- sök professionell hjälp! Jag har skrivit ett långt inlägg om var du kan söka hjälp, det hittar du här. Du hjälper tyvärr varken dig eller mig genom att skriva till mig. Jag behöver fokusera på min egen berättelse och på att läka själv innan jag kan ta mig an andras upplevelser. Och just nu är jag i en svacka och mår inte så bra.

Och idag är det dagen för psykisk hälsa. Som egentligen alla dagar borde vara, dagar för att ta hand om sig själv och sina medmänniskor. För ingen är stark jämt, och det ska man inte behöva vara heller. Jag firar dagen med sånglektion och föreläsningsplanering. I morgon är det nämligen dags i Åbo!