Det syns inte utanpå

Det pågår någon facebooktrend just nu, som går ut på att visa upp sin äldsta och nyaste profilbild för att se hur man ändrats genom åren. En variant av det här finns på instagram också, där man ska visa bilder från 10 år tillbaka, alltså från 2009. Här diskuterar vi den jag först hittade, den med facebookprofilbilderna. Jag har haft facebook i över tio års tid så det har blivit några profilbilder under dessa år. Nu byter jag profilbild högst nån gång per år, men i början bytte jag ganska ofta. Jag har inte kvar alla profilbilder på facebook, men den äldsta har jag faktiskt kvar.

Här har ni då mitt profilbildspar:

Jag har tagit båda bilderna själv. Den första är en pocketkameraselfie och den andra är tagen med systemkamera på stativ och med fjärrkontroll.

Bilden till vänster är tagen i november 2007, och alltså min första profilbild på facebook som jag gick med i den 6.5.2008. Den högra bilden är min nuvarande profilbild som är tagen den 7.5.2018. (Jag har en nyare bild och det är förra årets luciabild, men den är inte riktigt aktuell mera nu i januari så jag har bytt till den jag hade innan.) Och visst ser jag fasligt ung ut på bild nummer 1, men annars är det inte så stor skillnad mellan Fredrica 2007 och 2018. Utseendemässigt alltså. Det skulle vara ögonbrynen då. På bilden från 2007 är de helt naturella, inget smink och inte är de plockade på något vis. Och den smågula nyansen på håret på bilden från 2007 är väl lite mindre påtaglig på den senare bilden. Och mitt kaffeberoende har gjort mina tänder lite gulare. Jag hade dessutom ingen konstig hårfärg eller underligt smink heller på bild nummer ett, utan den här tiden hade jag redan lärt mig ungefär vad jag gillar. Min period med svart hår hade gått över redan.

Om man bara såg bilderna skulle man lätt kunna dra slutsatsen att det inte hänt mycket med mig på 11 år. Men det är ju just det, att mycket jag varit med om inte går att SE. En människa med depression gråter inte automatiskt 24/7. Inte ens en människa med stor sorg går omkring och gråter hela tiden. Tvärtom upplever jag det som extremt lätt att klistra på ett leende och säga att allt är bra. Det är det som fortfarande förväntas av en.

Men alltså, det har hänt så otroligt mycket med mig på 10 år. Det har hänt massor med mig bara de senaste två åren. Inget av det här syns utanpå. Eller ja, glasögonen syns ju men det är liksom det. Utmattningen syns inte. Depressionen syns inte. Dåliga relationer syns inte. Bra relationer syns inte. Självkänsla och självförtroende (eller som i mitt fall, utvecklingen av dessa) syns inte. Inte ens det att jag väger ca 20 kg mera på den senare bilden syns. Det beror på att jag fortfarande inte gillar att visa helkroppsbilder på mig själv, utan föredrar ansiktsbilder. Något jag gjorde redan 2007-2008. Det här är väl det enda som INTE har ändrats sedan 2007. Jag var då smal som en sticka men kände mig ändå ful och tjock. Jag var så smal då att jag ändå räknas som normalviktig på den senare bilden trots att jag väger 20 kg mera än på den första bilden.

Det som jag också reagerar väldigt mycket på när jag ser de här bilderna är att det lite förväntas att man ska ha ”blivit äldre och lyckligare” och jag kan ju inte riktigt skriva under på det. Jag är tvärtom väldigt tveksam till mitt eget värde. Mycket mera tveksam än jag var i gymnasiet då bild nummer ett togs. Just på grund av sakerna som hänt med mig som inte går att se. Det är sist och slutligen väldigt lite av människors liv som syns på utsidan. En som ser ut att må bra gör inte alltid det. Det är inte heller så konstigt, för det är helt naturligt att inte vilja berätta alla sina personliga angelägenheter för vem som helst. Därför borde man sträva efter att alltid vara snäll och behandla folk med respekt. För fast någon kanske verkar ta ett halvelakt skämt bra, är det inte sagt att hen faktiskt tyckte det var roligt. Jag kommer att skriva mera om det här i något skede, men nu har jag redan svävat ut ganska mycket i det här inlägget.