Jag ser igenom det
När jag studerade litteraturvetenskap (som långt biämne då alltså) minns jag att lärarna påpekade att det märks när någon inte läst kurslitteraturen. Jag var en av dem som ofta inte haft tid att läsa allt- p.g.a. andra studier, jobb och en massa fritidssysselsättningar. Jag minns att jag mest lyssnade under våra seminarier, just för att inte avslöja att jag inte hunnit läsa allt. Det här är säkert också en väldigt bekant metod för lärarna där. Senare skärpte jag ju mig och läste mera- och fick på det sättet också mer ut av kurserna. Det som är lite roligt med det här är ju att jag fullkomligt hatade litteraturvetenskap när jag började med det, men nu i efterhand är jag riktigt nöjd att jag gick 60 studiepoäng i det.
Det intressanta med det här är att jag börjar förstå vad lärarna menade- tack vare min blogg. Ibland blir jag kontaktad av halvbekanta människor (såna som jag ibland inte hört av på tio år) som höjer bloggen till skyarna och säger att jag är så modig som vågar skriva om det här ämnet. För att sen ställa en fråga som de skulle ha svaret på om de läst ens ett av mina inlägg. Den allra vanligaste frågan är om när man ska söka hjälp, och inte bara en gång har människorna räknat upp symptom efter symptom åt mig. Och varje gång funderar jag varför de tar sig tid att prisa bloggen och mig om de inte ens läser den.
Om man följer min blogg vet man att jag tycker att man ska söka hjälp om man funderar på det. Man vet också att jag inte vill höra om alla andras symptom på psykisk ohälsa- för det orsakar en ångestattack hos mig. Jag har alldeles tillräckligt med mina egna symptom och kan inte ta ansvar för halvbekanta människors hälsa, när jag inte ännu själv är återhämtad från min stora krasch år 2015. Jag erbjuder inte samtalsstöd för att jag har den här bloggen. Dels för att jag inte kan på grund av min egen psykiska ohälsa- men också för att det finns folk att vända sig till om man behöver det. Människor som har utbildning i det. Det har inte jag.
Man får ställa frågor till mig- och diskutera olika aspekter av psykisk hälsa, men det är inte roligt att märka att beröm bara är tomma ord. För tro mig- jag märker det! Det tar inte länge för mig att lista ut om folk ger mig, och bloggen, beröm för att själva verka hyggliga. Tyvärr ger det motsatt effekt. Man måste inte läsa min blogg- men det är i såna fall onödigt att låtsas som att man gör det. Jag ser nämligen igenom det. Det är mycket bättre att i så fall bara ställa sin fråga utan att nämna bloggen. Bloggen är inte hela min personlighet heller fast den är viktig för mig. Och ännu viktigare- min psykiska ohälsa är inte hela min personlighet!
Visst- jag har depression. Men den är inte hela min personlighet!
Har ni andra bloggare råkat ut för liknande?
