En droppe i havet

En droppe i havet

Ja, här är allt lite upp och ner och knappast blir det bättre på en tid. Åtminstone har jag semester den här veckan. Nästa vecka är det sedan tillbaka till eftis igen, med eller utan kollegor men förhoppningsvis med. Den här våren har ju inte alls blivit som planerat. För mig är det både corona och annat som gjort tillvaron tung. Corona kommer att gå över men troligtvis inte den andra grejen. Jag kommer inte att skriva mer om den saken här eftersom den berör andra människor mer än mig, men jag ville inte heller låtsas som ingenting här. För det om något är tungt. 

Corona påverkar oss alla mer eller mindre och en sak som jag reagerat på att folk försökt trösta sig med är just det- att det påverkar alla. Ofta ser jag också att folk säger “du är inte ensam” till folk som meddelar att de har t.ex. depressioner eller annan psykisk ohälsa. Och jag förstår att man gör det av medkänsla. Men jag reagerar tyvärr väldigt negativt av just de orden och vill inte höra dem dem när jag går igenom jobbiga saker. Och därför tänkte jag skriva lite om det här- eftersom många verkar tro att “du är inte ensam” är något slags magiskt mantra som får alla att må bättre.

Jag upplever orden “du är inte ensam” ungefär som att det jag går igenom bara är en droppe i havet och inte har någon betydelse för någon viktig människa. Det är för att de här orden ofta använts i syfte att förminska min upplevelse, särskilt om jag berättat att jag går igenom något svårt. Då har jag ofta fått slängt ett “men det där går alla igenom vid något tillfälle” eller “det där är inget speciellt, så där känner sig alla ibland” i ansiktet på mig och det har i sin tur signalerat åt mig att jag ska vara tyst och sluta gnälla. Och så känner jag mig extremt oviktig på köpet. Allra tyngst var det när J gick bort och någon tomte slängde ur sig att “vi sörjer alla lika mycket”. Då hade jag förlorat den enda person jag vågat lita på på många års tid. Nej, vi sörjde inte alla lika mycket och verkligen inte på samma sätt. Och sorg ska inte heller vara en tävling. 

Därför är jag inte ett fan av frasen “du är inte ensam”. För de allra flesta vet om att det de går igenom har någon annan också gått igenom, eller som nu med Corona- går igenom samtidigt. Man behöver inte höra det utifrån för att fatta det. Tvärtom har de där orden orsakat en enorm tävlingsinstinkt hos mig som kanske inte funnits där annars. Och det är jättetungt att tävla i precis allt. Då först börjar man känna sig ensam på riktigt- och vi vet säkert alla hur roligt det känns om någon totalförnekar ens upplevelse. Inte så där särskilt roligt. 

Nu kanske någon tänker: men vad ska jag säga då? Och här har jag faktiskt inga enkla svar. Det beror mycket på situationen, och personen man pratar med. Alla är nämligen olika. Någon kan tycka att det är jätteskönt att prata med någon annan som går igenom samma sak. Andra får ångest av det. Jag hör till den senare kategorin. Och båda är okej. Ja, faktiskt, båda är okej! (Fast jag upplever att den första är mer accepterad i dagens samhälle.) 

Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.

Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla min facebooksida där jag delar alla inlägg.

Jag finns också på instagram och youtube!

5+

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close