Det här kommer aldrig att vara färdigbehandlat
I tisdags var det nio år sedan J gick bort. J var vid det här tillfället den enda person jag vågade lita på och den enda människan jag pratade om svåra saker med. Att förlora en så viktig person är det värsta jag varit med om. Och jag tror att en stor del av min utmattningsdepression också beror på att jag inte vågade sörja. Jag var livrädd för att gå under av sorg. Så till slut gick jag under av stress istället.
I flera år har jag undvikit sociala medier under den dagen av året. Jag har inte glömt, det har bara gjort så otroligt ont att minnas. Men jag behöver få berätta, behandla, älta och minnas. Det konstiga är att jag känner ett behov av att skriva, till och med publicera, texter om det här. Men sen orkar jag inte alls med kommentarer om det. Speciellt inte från andra människor som var med när allt hände. Därför har jag också stängt av kommentarsfältet här.
Jag vet att det har med hur hela grejen blev då det hände. Jag försökte berätta men kände att jag bara drunknade i andras berättelser. Och jag skulle vara rik om jag fått en euro varje gång jag fått höra ”men tänk på den”, eller ”men det är mycket värre att förlora en förälder/syskon/barn osv.” Och helt ärligt blir jag lite arg på folk som säger sånt. För det första förminskar det min sorg och min och J:s relation helt massor. För det andra är det inte sagt att du vet något om min relation till t.ex. min ursprungsfamilj. Jag skulle kanske ha behövt prata med någon som inte alls kände J från början. Eventuellt hade jag också behövt sjukledigt redan då. Någon vecka, kanske bara någon enstaka dag för att vara ledsen ifred.
Jag tror faktiskt att det här är en av orsakerna till att jag inte riktigt tål andras berättelser om utmattningsdepression. Jag är så rädd för att någon ska ha varit med om något ”värre” än det jag varit med om- och på det sättet ge mig skam och skuld över att jag ens öppnar munnen gällande min egen situation. Det blir en tävling för mig, och det återhämtar inte mig eller förenar mig med andra människor. Tvärtom får det mig att vilja dra mig undan bara ännu mera. Sen tror jag det också har att göra med att jag inte mera bara vill bli ihågkommen för min utmattning. Inte ens fast jag skrivit flera hundra blogginlägg om det.
Jag kommer aldrig att komma över den här sorgen och jag kommer aldrig att ha behandlat det färdigt. Hur mycket jag än skulle vilja det. Men det om något vittnar väl om hur viktig och fin vänskap kan vara. Och jag är så tacksam att jag har fått uppleva min och J:s vänskap.
♥️
Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.
Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla bloggens facebooksida där jag delar alla inlägg.
