Vad ska du skriva gradu om?
I januari 2015 hämtade jag äntligen ut min kandidatexamen. Ursprungsplanen var att jag skulle ta ut pappren våren 2013 men efter förlusten av min bästa vän hösten 2011 var jag helt slut redan hösten 2012 så jag tog lite färre kurser det läsåret (men tog på mig tre förtroendeuppdrag och två jobb istället) och sköt kandidatavhandlingsskrivandet ett år framåt.
Våren 2014 skrev jag min kandidatavhandling på drygt tre veckor (det blev ungefär 10 sidor i veckan. Inte för att skryta, det fanns ingen annan tid än de här veckorna för mig att skriva avhandlingen) och avlade sedan mina sista pedagogikstudier för kandidatexamen som sommarstudier samma år. Förstås gick en fakultetsgemensam obligatorisk trepoängskurs inte att avlägga som sommarkurs så den blev jag tvungen att göra på hösten 2014, och därför kom pappren först i januari 2015. Jag hade däremot alla fördjupade studiepoäng i mitt huvudämne färdiga, eftersom det är så hårda krav på studieframgång för att få studiestöd i det här landet, och jag tagit i princip alla kurser i svenska språket jag kommit över.
När jag väl fått min examen trodde jag först inte på det, hur kunde jag som var så dålig på allt få en högskoleexamen? Jag som inte kunde plugga, eftersom jag aldrig lärt mig det då skolan alltid varit väldigt lätt för mig (men det får man inte säga högt ut i Finland, då tror man att man ”är nån”). Veckan innan betygets utskrivningsdatum sov jag dåligt och drömde mardrömmar om att de som skulle skriva ut det inte fått papperen som de behövde, och därför inte kunde ge mig något betyg.
Jag firade inte direkt min examen eftersom den kom en torsdag, och jag ju hade föreläsningar dagen efter. Jag och en kompis åkte skridskor och åt en glass minns jag. Det jag däremot reagerade på när jag berättade om min examen var följdfrågan jag fick: så, vad ska du nu skriva gradu om? Och jag var ju medveten om att kandidatexamen bara var ett steg i min utbildning, men för mig som gråtit så mycket och känt mig så dålig som inte tyckte universitetet var världens bästa plats, var den ändå en prestation. Och det gjorde mig extremt ledsen när folk reagerade på att jag fått examen ungefär på samma sätt som om jag slagit ihjäl en fluga. För en examen som jag brände ut mig för att få.
Beviset på att jag har en (lägre) högskoleexamen. Jag har snart varit kandidat i två år, men jag tror inte ännu heller att det är sant.
Först såg jag fram emot att flytta bort från Åbo, som jag varit trött på redan i flera år, men sen började stressen och ångesten göra sig påmind. Jag gick omkring med ständig huvudvärk, ont i halsen, och grät nästan hela tiden. Tanken på att jag igen skulle sova fyra timmar per natt för att jag var så rädd för att inte vakna när väckarklockan ringer tidigt på morgonen, för att springa till tunnelbanan och sedan till bussen, gjorde att allt blev för mycket. När skulle jag få vila? Ungefär i det här skedet kom mina självmordstankar tillbaka, som jag haft tidigare i perioder både under min studietid och innan. Som tur har jag en härlig sambo som sedan försiktigt sade att han tror att jag är utbränd. Vilket jag var, och fortfarande är.
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget. Kanske att man inte genast behöver ställa följdfrågor då någon åstadkommit något som hen är nöjd över? Att säga grattis till alla slags vinster, inte bara de storslagna? Och att vara uppriktigt glad för någon annans skull ibland?
