Jag vill inte

Det är stormigt i mitt huvud nu. Jag funderar på framtiden och jag kommer ingenstans för jag är så förvirrad. På ett sätt vill jag fortsätta vara sjukskriven, på ett sätt inte. Att återgå till studier lockar inte det minsta just nu. Åtminstone inte till mina gamla studier. 

Ibland önskar jag att jag haft ett arbete som jag kunde återgå till på 25%. Jobba några timmar här och där och så gå hem och göra annat. Men det har jag inte. Jag har unistudier. Och som ni kanske vet så kan man inte studera deltid utan att arbeta samtidigt, vilket min hjärna inte klarar av i dagsläget. Så det blir väl fortsatt sjukskrivning och nån enstaka kurs vid Helsingfors öppna universitet på våren. 

Under hela min sjukskrivning har det tjatats om jag har studerat eller inte. Nyckelordet här är sjukskrivning. Mitt arbete var studier (och också de vikarieuppdrag jag hade förstås) som jag är sjukskriven från. Ändå skakas det på huvudet över att jag inte klarat av att avlägga studiepoäng. Det är inte ens bara ovetande personer som gör det, utan mest läkare i mitt fall. Det här visar lite hurdana förväntningar det finns på studerande. Jag kan bara spekulera, men knappast frågar man någon utbränd med arbete, om hen har kunnat arbeta under sin sjukledighet? 

Sen en annan sak. Jag har aldrig gjort det jag ville. Min största dröm är inte att bli modersmålslärare. Men det är tabu att nämna det för vuxna människor har inga drömmar. De är realister. Jag är nästan färdig moddalärare och skräckslagen för om jag måste jobba med svenska språket resten av mitt arbetsföra liv. Stressen åt upp intresset. Första gången jag nämnde det här högt ut grät jag resten av dagen. Så jobbigt och stort var det för mig. 

De få gånger jag varit på ÅA:s kampus under min sjukledighet har jag fått panikattacker med andnöd, hjärtklappning och illamående. Jag börjar ana vad det här betyder för mig. Får se vad jag gör med den informationen.