En lång sjukskrivning är ingen lyx

I maj 2017 kommer jag att ha varit sjukskriven i två år. Visst, jag kommer att försöka avlägga studiepoäng på våren för en mjukstart, men jag kommer ändå att fortsätta vara sjukskriven. (Eftersom det inte är möjligt för mig att gå från 0% studietakt till åtminstone 40% för att kunna lyfta studiestöd)

Att vara ledig har sina fördelar, och i mitt fall är det nödvändigt att vara ledig just nu. Men det har också sina nackdelar. Det är ingen lyx att vara sjukledig! Min sjukledighet beror på att jag jobbat mig sjuk. För att dra det till den här spetsen, måste man som jag, ha varit en person som gillar att jobba, att bidra. Och jag gjorde det lite för mycket, så mycket att jag satte mitt eget värde i hur mycket jag åstadkommit. Tills det kraschade och inget var roligt längre.

Jag har haft svårt med att acceptera att jag inte kan jobba och prestera. Att inse att jag är sjuk tog över ett år. Just nu kämpar jag med att hitta en självbild där jag är lika mycket värd när jag ligger på soffan som när jag har långa arbetsdagar. För ibland känns det som att jag är helt onödig här i min sjukledighetsbubbla. Det känns som att livet pågår där ute medan jag sitter i min bubbla och glöms bort för att jag är så onödig. Och att känna sig onödig är inte särskilt kul. Jag tror att det är sånt här jag behöver terapi för, för hur jag än kämpar finns det alltid en känsla av otillräcklighet kvar hos mig. 

En annan aspekt med sjukledighet är att ständigt undra varifrån man får pengar. Väldigt ond cirkel egentligen, eftersom det var jakten på pengar och att ständigt stressa över om jag har råd, som gjorde att jag jobbade varje minut jag kom över. Och blev sjuk. Hyran måste betalas och mat måste man ha, trots att man är sjuk. Man måste fylla i många blanketter och för en utbränd trött hjärna blir det inte alltid rätt första gången. Sen sitter man och väntar länge innan man får något beslut. Nu har jag turen att bo med en som jobbar heltid, och vi har inga barn, men det känns ändå förnedrande att behöva beskriva sitt tillstånd i detalj för okända människor, som ofta dessutom kräver tilläggsutredningar. Den här finska misstänksamheten är inte alltid så trevlig. Det behövs intyg på allt, annars litar ingen på en.

Att sen i något skede hoppa på karusellen igen blir svårt. För varje dag som går blir jag bara räddare och räddare för att jag om några år igen är sjukskriven, för att jag måste bevisa för mig själv att jag klarar av att jobba igen. Jag måste sakta trappa upp, men jag är dålig på det där med att sakta göra något och att känna efter hur det känns. Det är kanske min största utmaning nu när jag ska börja göra något smått igen på våren. (Visst, jag har ju som sagt inte varit helt passiv, har ju tagit sånglektioner osv, men nu ska jag liksom göra vanliga grejer och träffa folk också utanför sånglektionerna)

Ibland skäms jag för att jag ÄNNU är sjukskriven (Tro mig, folk betonar verkligen det där ÄNNU) för att en del andra människor som varit i liknande situation kunnat klara sig med några månaders sjukskrivning. Men sen måste vi komma ihåg att alla är olika, och behöver olika lång tid för att återhämta sig. Jag har dessutom förlorat två viktiga personer (alltså de har gått bort) under min sjukledighet, och märkt att jag har mycket sorgearbete kvar från min väns död 2011. Och så har jag flyttat till en ny stad under samma period. Det här har ju inte riktigt förbättrat omständigheterna för mitt tillfrisknande, och man kan tyvärr inte göra så mycket åt det.

Det här blev ett lite flummigt inlägg, men jag håller på och försöker acceptera att jag inte alltid är så himla logisk och genomtänkt. Och att det inte gör något.