Mina fördomar del 1
Jag tänkte skriva lite om de fördomar jag har haft om psykisk ohälsa, och vad jag insett under min sjukledighet. Det finns många fördomar i samhället, men jag försöker fokusera på dem som jag haft eftersom de haft direkt inverkan på mitt liv. Jag har också insett att hur mycket jag än bloggar om folks fördomar så kan jag inte ändra någons åsikt, utan endast ge information, och så kan de sedan själv avgöra var de står. De här fördomarna jag haft var en stor anledning till att jag inte vågade söka hjälp förrän jag var i riktigt dåligt skick, så de har haft en stor betydelse för mig.
Utbränd kan man väl inte bli som ung? Det är väl bara 48-åriga trebarnsmorsor som jobbar inom vården som blir utbrända?
Den här visste jag egentligen redan 2011 att inte stämmer, eftersom jag någonstans innerst inne visste att jag kommer att bli utbränd med mitt tempo, men jag trodde på den ändå. Eller den kanske var någon from av ”motivation” att fortsätta när jag var trött, för man kan ju inte bli utbränd som ung. Men vet ni vad, vem som helst kan bli utbränd. Om man inte har tid för återhämtning så blir man till slut utbränd. För mig blev 5 år av 12-14-timmarsarbetsdagar med många fokusskiften till slut för mycket. För att jag aldrig fick vila.
Jag är inte deprimerad, för jag skrattade igår och kom upp ur sängen idag.
Förr trodde jag att man för att kunna tala om att ha depression aldrig skulle få skratta, och att man inte skulle orka nåt annat än att ligga i sängen. Jag inser när jag tänker tillbaka på mitt liv att jag nog haft tre allvarligare depressionsperioder i mitt liv, men att jag inte velat söka hjälp av rädsla för att jag inte varit tillräckligt nere. Jag kämpar fortfarande med det här, om jag haft en bättre dag skäms jag för att ”då var det ju onödigt att jag var sjukledig”. Jag har haft dagar då jag inte orkat upp ur sängen, men det ska inte behöva gå så långt för att man ska kunna söka hjälp!
Som ung har man inget att säga till om.
Jag levde länge i en bubbla där jag trodde att det jag kände (typ att jag lika gärna kunde vara död när jag aldrig ändå räckte till) hörde till att vara ung, och till studielivet. Alla stressade ju, jag hörde så mycket stress från andra så jag skämdes de gånger jag kunde gå hem och titta på film. Men vet ni vad, man ska inte vilja dö i sömnen varje natt, för att man inte orkar utföra sina uppgifter ordentligt för att de är för många. Man ska kunna känna att man kan utföra sina uppgifter ordentligt utan att man slarvar med sin hälsa, t.ex. sover för lite. Också fast man är ung.
