Depression är en dyr sjukdom

Det här är ett inlägg jag varit livrädd för att skriva, men jag vet att det behövs. Depression är dyrt, både ekonomiskt och på ett personligt plan. Det lönar sig inte att insjukna under studietiden, men tyvärr är det väldigt vanligt. (Jag kanske kommer att skriva en del om varför jag tror det är vanligt bland studerande i ett annat inlägg) 

Sjukdagpenning som man får från fpa under det första året som sjukskriven är som studerande först 12 e per dag, för att senare (var det kanske efter tre eller fyra månader?) vara 24 om dagen. På det betalar man 20 % skatt. Om man bor ensam (eller sambon eller maken/makan har tillräckligt låg inkomst) kan man få bostadstillägg, men särskilt rik är man inte= man slipper inte oroa sig för om pengarna räcker, trots att denna oro ofta är en stor orsak till att folk jobbar för mycket under studietiden (myself included). Nu är jag på rehabiliteringsstöd (vilket också, inte-så-lite-förnedrande heter sjukpension, visserligen tidsbunden, men ändå)  och beloppet räknas enligt vad jag jobbat och eftersom jag jobbat i princip varje lucka jag kunnat, får jag lite mer pengar än tidigare. Med en skattesats på 40%. Jag försökte få ett ändring på detta men det gick inte utbetalarna med på. Har jag berättat att jag är telefonrädd och lider av panikångest?

Terapi är inte heller gratis. Därför drar sig många som lider av depression för att söka terapi, trots att det kanske skulle kunna hjälpa dem. Fpa stöder en del av terapin, om man får ett positivt besked om detta alltså. Det blir ändå alltid 100-200 e i månaden att betala själv, vilket, för en som är sjukskriven inte är lite pengar. Alla bekantningsbesök bekostar man själv. Hittar man inte rätt terapeut direkt kan det bli dyrt. Och man ska inte ta den terapeuten med billigaste taxan ifall personkemin inte stämmer.  Har man dessutom mediciner som ska betalas blir det inte mycket pengar över till annat.

Vissa mediciner är ganska dyra medan andra är billiga. Jag har haft oturen att de billiga inte alls fungerar på mig. Den medicinen jag tar nu är dyr, runt 113 e/ tre månader, om man tar ETT piller, jag tar två eftersom min depression är så allvarlig. Här igen stöder fpa en del, men jag har inte riktigt förstått systemet ännu. Dessutom tar jag en medicin för att somna, och minipiller på det.

Depression är den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Finland idag. Möjligtvis säger det nånting om samhället här. Kanske vi borde ta till oss något av det och försöka hitta sätt att förebygga sjukdomen? Försöka inse att man inte kan krama bort någon annans depression, och att det ibland behövs professionell hjälp, precis som det behövs professionell hjälp när man haft ont i magen tre veckor i sträck. Och framför allt sluta skamma sådana som har depression. Skam hör redan färdigt till sjukdomsbilden, vi behöver inte mera skam utifrån. Vårt samhälle har inte råd med att alla har depression. Varken ekonomiskt eller annars.

Jag vet att det här inte är ett positivt inlägg, och att jag har tur som har en heltidsarbetande sambo. Jag förstår att det är otroligt bra att fpa stöder det som de stöder, jag skulle absolut inte vilja vara utan detta. Men det är så här verkligheten ser ut. Ibland känns det som att de små stöd man får är ett hån mot en, för att man inte kan jobba för tillfället. Att jag har högre skatteprocent än min heltidsarbetande sambo är ju också lite galet. Hur positivt man än tänker.