Känslominnen

Jo att jag hade inte tänkt att det skulle vara så ansträngt att sakta börja göra nånting. Jag går en kurs och kortisolnivåerna är lika höga som i mars 2015. Magen krånglar, jag har spykänslor en stor del av tiden, jag har huvudvärk hela tiden, självskadetankarna och mardrömmarna är tillbaka. (De sistnämnda hade jag gärna haft längre paus ifrån än några veckor men ja man kan ju inte få allt) Och oviljan att stiga upp på morgonen har kommit tillbaka. En känsla av att jag hela tiden måste stänga av mina känslor för att inte gå under är ständigt närvarande.

Min vårdkontakt tog i måndags upp begreppet känslominne. Och att hen tror att det är det jag går igenom nu, eftersom jag haft en så lång paus från studier att jag hunnit förtränga mycket jobbigt. De här jobbiga sakerna kommer tillbaka med full kraft nu. Och hen påstod att min största utmaning nu är att inte gå under i dessa starka känslominnen, utan att försöka få en ny attityd gällande studier och kalendrar. Att jag kan ta en paus om jag behöver gråta, har ont i magen eller huvudet. Att jag kan sitta i lugn och ro och skriva mina uppgifter och sedan titta på YouTube utan dåligt samvete. Och det mina vänner, är faktiskt helt otroligt svårt just nu.

Jag skaffade en sån där veckokalender så att jag rent konkret ska kunna se mina veckovisa uppgifter. Kanske detta kan hjälpa mig från den värsta paniken just nu.