Mina livlinor

Jag mår lite konstigt just nu. Jag kan bli dödstrött mitt i allt och får panikattacker med jämna mellanrum nu igen. Det här kommer knappast som nån överraskning för er som följer min blogg. Jag antar att inledandet av terapi drar ner mitt mående nu i början, för att senare förhoppningsvis förbättra det. Fpa har nu äntligen beslutat att de kommer att bekosta terapin, och det var skönt att få positivt besked angående det. Det känns som att det kanske finns en liten chans att jag någon gång kan få må bättre. Men jag tänkte jag skulle skriva lite om vad som hjälper när jag håller på att få ångestattacker och känner att jag inte står ut.

Att prata med min sambo. Jag är fortfarande dålig på att erkänna att jag är ledsen och avfärdar det ofta med att jag är trött, men jag blir hela tiden bättre. Precis som han säger så försvinner inte jobbiga saker bara för att man inte pratar om dem, så jag försöker bli bättre på det här.

Mina sånglektioner och gehörslektioner vid musikinstitutet. Ibland kan jag ha riktiga helvetesdagar, sen åker jag till musikinstitutet och sjunger lite la do mi mi re re ti… eller det stycke jag arbetar med med min sånglärare, och det känns genast bättre. Att andningen blir djupare och lugnare i och med mina sånglektioner är också väldigt viktigt och bra för mig just nu. Jag började ta sånglektioner precis när jag behövde dem som mest, och de är också väldigt bra för både min självkänsla och mitt självförtroende.

Mitt piano. Bästa köpet 2016! Herregud så mycket ångest jag spelat bort på det. Vissa dagar spelar jag piano 3 timmar totalt, och jag tycker mig märka en förbättring i min spelteknik. Jag är också numera helt okej på noter. 15-åriga jag skulle inte tro på det. Visserligen var jag ingen nybörjare på piano tidigare heller, men en lite felplacerad kommentar av en bandmedlem, och massor med stress gjorde att jag inte spelade piano på flera år.

Pianoromantik. För att piano är bland de bästa uppfinningarna nånsin!

Simpsons. Jag kan många avsnitt utantill och har sett dem hur många gånger som helst. Fun fact! Sambon hade Simpsons på första gången jag hälsade på, och då förstod jag att vi har liknande humor.

Vår innecykel. Håller jag på att få panik kan jag cykla bort en stund på den, och samtidigt få röra på mig. Jag har också börjat försöka gå ut och gå, förr var jag så rädd för folk att jag inte vågade men nu försöker jag tänka att de nog ändå inte tittar så mycket på just mig. Att gå på gruppass på gym är jag fortfarande livrädd för, att jag ska få en panikattack mitt i och behöva gå ut och folk tittar, så jag sköter träningen hemma istället. Senare på våren vill jag försöka lära mig att gilla joggning.

Mina handarbeten. Jag har lärt mig att virka mormorsrutor på nytt efter att ha glömt det. Jag kunde det i lågstadiet och nu igen. Jag har virkat säkert 60 stycken på nån vecka. Jag har letat upp gamla stickningar jag påbörjat, bl.a. en halsduk jag påbörjade 2015, och jag avslutade nyligen en socka jag påbörjat i högstadiet. Har ingen aning om jag nånsin kommer att orka sticka kompisen till den men den kan ju fungera som en julstrumpa som min ena vän så fint föreslog. Nedanför ser ni min instagrambild på den. Och så har jag sytt ganska mycket korsstygn också.

Bloggen. Ja faktiskt, bloggen har hjälpt mig och hjälper mig fortfarande massor. Jag tror inte jag hade insett allvaret i mina sjukdomar om jag inte bloggat om dem och senare insett hur långa listor med allvarliga symptom jag kunde skriva helt utan att överdriva och ljuga. Youtube hör också hit och jag gör ju en video i veckan just nu, för att det inte ska bli för mycket. Min kanal växer sakta men säkert, och jag blir bättre på att filma och redigera, så det är ju roligt.

Ja, och ett videotips från Isabel Boltenstern. Måste jag beskriva mina gymnasie- och universitetsår med ett ord eller uttryck blir det helt klart just FOMO. Och därför är jag där jag är idag. Kolla här: