Vårkänslor

Nu tror ni jag kommer att skriva om hur härligt det är när snön börjat smälta och fåglarna börjat sjunga. Men det här är inte en sån blogg. Våren är väldigt konstig för mig av olika anledningar.

Jag har aldrig tyckt om våren.  Jag brukar alltid vara dödstrött då. Jag har säkert sån där vårtrötthet som det ibland brukar skrivas om, men det kan också bero på annat. Våren för mig har alltid betytt galen stress över allt som behöver vara gjort inför sommaren. Det är uppsatser och prov som ska klaras av på löpande band, det är vikariejobb som ska skötas för ordinarie personal är ofta sjuk på våren, det är vårkonserter som ska övas in och klaras av, och det är sommarjobb som ska sökas.  Och fast jag är sjukskriven andra våren i rad finns känslominnena kvar. Känslan av att ”jag borde inte sitta ute och slöa, jag borde hitta sommarjobb och skriva uppsats”, och skuldkänslor om jag varit glad en stund är kännetäcknande för alla vårar sen 2008 för mig.

Också somrarna  har, för mig, de senaste åren varit ångestfyllda. Antingen har jag jobbat och studerat (ja, deadlines tar inte slut fast jobben börjar och ”vanliga skolorna” har lov) så jag bara sovit på min fritid, eller så har jag skämts över att jag inte gjort det. De somrar jag varit sjukskriven minns jag inte riktigt. Jag antar att de varit så jobbiga så min hjärna helt enkelt raderat dem ur mitt minne.

Den årstid jag upplevt minst stress över är hösten. Det är den enda årstid då jag upplevt kontroll över situationen. Ingen väntar sig att man ska hitta sommarjobb för nästa sommar i september. Men redan i december börjar den pressen. Och åtminstone i storstäderna känns det som att man ska vara nyutexaminerad och ha 10 års arbetserfarenhet för att ens komma till en intervju. För ett sommarjobb. Som antagligen är ett vikarieuppdrag till att börja med. Nu kanske ni tycker att men flytta ut från storstäderna då, och vet ni, 2010-2013 flyttade jag ALLA somrar bort för att jobba, vilket ledde till att jag 2010-2015 flyttade totalt 10 gånger, och ofta tog flyttdagarna de få dagar jag borde ha haft ledigt. Inte så konstigt så här i efterhand att jag blev utbränd.

Så nej, ingen vårromantiker här inte. Kanske jag nån gång kommer att kunna andas fast jag ser att snön smälter, och hör att fåglarna kvittrar. Men dit är det en lång väg ännu.

En sån där typisk vårromantisk bild på lite björkris. Tagen i mars 2016.

Ni kan ju gärna kolla in min senaste YouTubevideo, den hittar ni här!