Jag klarade det, med blandade känslor

Igår var min sista deadline i den kurs jag gått nu i våras. Och jag har lämnat in alla uppgifter i tid. Med andra ord, jag klarade det! Men det är väldigt blandade känslor jag känner just nu. Så klart är jag nöjd över att jag klarade hela kursen, men många dåliga studieminnen har tyvärr kommit upp med det här också. Jag vet också att en kurs till hade jag aldrig orkat med just nu, eftersom inledningen av terapin har ställt en del grejer på ända (jag har grävt i gamla jobbiga minnen och kommit ihåg sånt jag förträngt och aldrig egentligen kommit över) och jag nu inte är ”kund” vid psykiatrin, vilket medfört läkarbyten och liknande.

Jag har också haft en del fysiska stressymptom (mycket huvudvärk, magkramper bl.a.) som varit ganska allvarliga, så det var nog bra att logopedikursen jag också ska gå i vår sköts fram. (I början skulle den ha varit i mars, men p.g.a. sjukdom hålls den i månadsskiftet april/maj)

Ja, vad kan vi konstatera av det här då? Jo att det är skitjobbigt att börja göra något igen efter en lång paus. Att det är lätt att falla in i gamla tankemönster (som jag gjorde, jag kände mig som norra Europas mest korkade idiot när jag skrev mina första uppsatser, vilket tyvärr var ganska vanligt att jag tänkte när jag studerade heltid) och beteenden, (t.ex. att jag alltid hade bråttom när jag skrev mina uppsatser förr, och nu hade otrolig ångest över att det inte var bråttom vilket ledde till att det sedan kändes som att jag aldrig kunde skriva en tillräckligt bra uppsats.)  Att det är viktigt att skilja på nu och då. Och svårt. Därför går jag i terapi. Och jag är så otroligt nöjd över att terapin fortsätter också när jag börjar studera heltid igen. Annars skulle det lätt bli att jag känner att jag förlorar kontrollen, och måste hitta ”något annat att bli bra på än studierna” och blir utbränd på nytt.

Nåja, idag ska jag mest slappa. Det behövs en paus nu. Och jag ska försöka vara nöjd över att ha klarat av kursen, och kanske fira med en bulle eller något liknande. Men jag har svårt att fira små saker, jag är ju som ni vet van vid att känna att ingenting jag gör är tillräckligt. Och därför är terapin väldigt viktig för mig just nu. Men om jag tänker tillbaka till hösten, eller våren förra året, så skulle det här aldrig ha varit möjligt.

Och ja, det som hände i Stockholm i fredags skakade om mig rejält. Jag bodde ju där en sommar, och var faktiskt på väg dit sommaren 2015 men blev ju sen sjukskriven. Jag har många bekanta som bor där och blev förstås ordentligt orolig för dem.  I det här fallet var det bra med facebook då de meddelade att de var okej. Jag laddade upp en bild på instagram (en bild jag tog när jag bodde i sthlm 2013) men tog sen bort den,  för jag kände mig lite smaklös. Jag tyckte inte  att min bildtext kunde förmedla chocken, och jag har ju inte laddat upp något angående någon annan terrorhändelse heller. Jag blir lite sån när det händer hemska saker, att jag tappar orden. Alla terrorhändelser är hemska, var de än sker. Men tyvärr är jag också bara människa, och blev mera illa berörd av det som hände här nära. Sen att jag inte riktigt klarat av att hålla koncentrationen uppe för att läsa tidningsartiklar och följa med nyheter de senaste åren har ju också med det här att göra. Men jag ville ändå kommentera det här, så ni vet att jag är medveten om det. Varför jag inte publicerade nånting på fredag här, var för att jag behövde tid att formulera mig. Nu vet ni det.