Den enda som inte har bråttom 

Nu ska jag skriva lite om hur jag upplever vården av psykiska sjukdomar. Vi talar alltså om den kommunala vården (och studenthälsan), eftersom jag inte har råd med privatvård för tillfället. (Det har jag visserligen aldrig haft). Innan jag vågade söka hjälp hade jag en massa fördomar om personer som led av psykisk ohälsa, och också om sådana som arbetade med dessa personer. Detta gjorde att jag sökte hjälp först i ett väldigt allvarligt skede, och därför tar återhämtningen lång tid.

Jag var helt säker på att ingen skulle ta mig på allvar, att läkarna bara skulle skratta åt mig och vägra hjälpa mig. Det här var inte sant, men helt problemfritt har det ändå inte varit. Jag har upplevt att vården visserligen tagit min situation på allvar men det har varit otroligt bråttom ända från start. Bråttom med att skicka mig vidare, bråttom med att få mig ”frisk”. Det är väl brist på pengar som vanligt. Men att ha bråttom ur en svår och allvarlig utmattningsdepression gör en inte friskare. Tvärtom. Jag tror faktiskt att det gör så att man inte hinner återhämta sig ordentligt och kommer tillbaka till jobb eller studier som halvfrisk- och blir därmed lättare sjuk igen.

Jag har träffat närmare 10 läkare för samma sjukdom. En viss del beror ju förstås på flytten hit till Esbo, men också här har det varit många läkare som varit med i bilden. Det här har varit jobbigt av flera anledningar. Att alltid behöva förklara samma berättelse om och om igen är utröttande, och speciellt med utmattningsproblematik är det jobbigt, för det är inte sagt att jag ens minns alla symptom alla gånger. Dessutom har jag extremt svårt att lita på folk. Så att hela tiden behöva förklara sina innersta tankar (som man ofta dessutom skäms över, ett symptom på depression) för nya personer, som man inte har en aning om hur de kommer att reagera, är väldigt jobbigt och utlämnande.

Men det finns ett undantag! Min terapeut är den enda person som jag upplever att inte har otroligt bråttom med mig hela tiden. Och det ger så mycket mer när hen säger att det tog lång tid för mig att insjukna och bli så sjuk som jag faktiskt blev, så det kommer att ta tid att bli frisk. Att jag inte ska skämmas det minsta över att jag ”ännu” är sjukledig, eftersom det som gjorde mig sjuk pågick en så lång tid. Särskilt som jag inte ens minns en tid utan stress och depression. Jag är helt säker på att jag valt rätt terapeut för mig, och samtalen med hen är så värda de pengar jag faktiskt måste lägga ut på dem. (Fpa betalar ju största delen, men en liten del måste jag fortfarande betala själv) För tack vare hen har jag insett att jag ännu behöver vila, lära känna mig själv, och hitta sätt som får mig att sluta skämmas över mig själv. Det är redan att komma en bit på vägen.

Min senaste youtubevideo hittar ni dessutom här. Hoppas ni gillar den!