Det gick ju jättedåligt
I fredags var det vårkonsert med sångarna vid musikinstitutet. Detta fungerade också som terminsavslutning för sångstudierna. Nu är det sommarlov från sånglektionerna, men inte från sången och musiken, för jag har sångläxa ❤ och så ska jag försöka fixa lite med mina egna sånger också under sommaren. Det kommer en YouTubevideo om mina sommarplaner på onsdag, där jag förklarar mer.
I bilen på väg till musikinstitutet började jag hosta. Jag har länge haft små förkylningskänslor i kroppen, och är inte det minsta förvånad om jag får en bombförkylning nu då saker börjar lugna ner sig, min kropp brukar fungera så.
Ändå kändes det som att uppträdandet gick någorlunda bra. Jag sjöng upp någorlunda ordentligt hemma (ja för nu har jag börjat sjunga upp hemma innan uppträdanden, eftersom jag låter så mycket bättre om rösten är uppvärmd, även om jag känner mig urfånig om jag sjunger rrrrr eller åååoooo om sambon är hemma samtidigt). Sambon var med på konserten och han spelade in mitt uppträdande. Jag gjorde som tur inte missen att lyssna på inspelningen det första jag gjorde efter konserten, utan först efter att några timmar hade gått. (Har man en bra känsla efter ett uppträdande ska man ”leva på” det, och inte genast lyssna på eventuella inspelningar med sitt kritiska öra, utan vänta med det)
Och det första jag tänker när jag hör inspelningen från konserten är ju ”det gick ju helt skit”. För att det inte var den absolut bästa versionen av sången jag någonsin gjort. Och det här säger kanske lite om hurdan press jag alltid har på mig själv. Om jag inte presterar mitt absolut bästa inför publik, så tycker jag att det är helt skit. Det gick inte helt skit kan jag meddela, min sånglärare sade att hon var jättenöjd och när jag själv lyssnade några gånger kan jag själv säga att det inte var falskt i alla fall (bara på några toner, men jag har bra gehör, så jag hör sånt) och helt okej klang hade jag nog, och ganska samma i höga och låga toner. Och inte var det världens lättaste sång heller, och det måste ju betyda att jag gått framåt med sången.
Men ändå kan jag inte vara nöjd. Och det här är både sorgligt, men också väldigt viktig information till mig om hur jag ska gå vidare. Både med sången men också annars. Hur jag ska lyckas vet jag inte, men jag har den här sommaren på mig att försöka sänka kraven på mig själv. Jag måste lära mig att ”man behöver inte vara bäst, man behöver inte ens vara bra” också gäller mig. Men jag tror inte riktigt på det ännu. Och det är ett tecken på att det ännu finns depression kvar i mig. Men det är inte riktigt realistiskt att tro att en sjukdom som fått utvecklas och gro i nästan tio år, bara plötsligt ska försvinna.
En bild jag tog på mig själv innan konserten. Av någon anledning tycker jag att jag ser bättre ut på svartvita foton, än på foton i färg. Det här har säkert att göra med att jag inte ser mina ”fel” lika tydligt då.
