Helt färdig

Förra veckan förde jag föräldrarnas (och min, jag bodde hemma tills hon var fyra år) katt på operation. Tidigare i sommar hade hon skrämts av något och korsbanden? i vänstra knät hade gått av. Så hade de förstås bokat en ganska dyr resa som de skulle på, så jag fick föra lilla Maja på operation.

Jag var jättenervös och darrig och var riktigt gråtfärdig när jag och Maja väntade på veterinären. Som tur klarade veterinären av att hantera både en rädd människa och en katt som skrämts upp av att åka bil. (Man kan köra 10 km/h och Maja blir ändå rädd). Veterinären var väldigt proffsig, man märkte att hen verkligen tyckte om katter för hen var jättebra med Maja, och hen kunde lugna ner mig också så att jag klarade av att köra därifrån (nästan) utan gråtattacker. Dessutom pratade hen svenska med mig och Maja. Jag har inget problem med att prata finska, men när jag är lite skakig är svenska förstås bättre.

Operationen gick bra och jag och brorsan åkte efter Maja. Nu började det allra jobbigaste. Att se då hon var helt konstig av medicinerna hon fått och inte kunna spinna eller jama, eller gå, som vanligt. På torsdag kväll höll jag på att få en panikattack när hon plötsligt bara skakade i sömnen. Men det var tydligen ingen fara, utan bara att hon sov djupt och drömde. Och en stund senare kom hon spinnande i min famn. Och jag bara grät då hon äntligen kunde spinna igen. Det var så härligt att se varje litet tecken på förbättring, när hon spann första gången, när hon åt och drack och gick på lådan.

Jag var som ni säkert förstod, på helspänn hela veckan. Stressade över operationen och att ge smärtlindring åt Maja, och det blev många tårar. När jag kom hem igår kväll var jag helt färdig. I morgon inleds terapin igen för min del, och jag tror det var bra att jag kom hem igår och inte först idag. Men jag hade nog lite svårt att ge över ansvaret till brorsan, kontrollbehov är också sådant som blir värre när jag mår sämre. Och jag har igen mått sämre nu under sommaren, med allt resande, terapeutens semester och det här med Maja.

Tyvärr är inte allt resande riktigt slut ännu, men Barcelonaresan senare i augusti ska jag försöka göra till en slappsemester. Och vi åker ju via Stockholm (tar kvällsbåten från Åbo) så då kan jag ju åka och se på Majakissen innan vi far iväg. Jag vågar ju inte tro att nånting blir bra (också ett symptom på mycket stress) , så jag är ju ännu orolig för henne. Men nu gäller vila och hallonplockning för min del. Ingen försäljning i år (förra året då jag väntade på beslut kring rehabiliteringsstöd plockade jag hallon åt folk för ett alldeles för lågt literpris). Och det blir säkert lättare att vara nu när jag är hemma igen, och terapin inleds. Det är sååå väntat! Och det är ju som tur ett tecken på att jag har rätt terapeut.

En bild på Maja när hon var frisk. Hoppas hon snart är lika frisk som på bilden, och att hon får leva många år till!

Här är vi i måndags förra veckan när det var sovdags. Maja är jättemysigt sovsällskap!