Dagen med de stora känslorna

Jag fyllde 26 år igår. Igår var också dagen då jag för första gången på två år faktiskt skulle vistas i universitetslokalerna igen. Jag behöver kanske inte skriva att jag var nervös och rädd, det vet största delen av er som läser den här bloggen regelbundet redan.

Jag hade bakat en tårta på måndag för att fira, och satte i en bit direkt från morgonen bara för att det var min födelsedag. Sen när jag skulle åka till Åbo hade jag tänkt åka en timme för sent, men kom på på vägen till bibban att bussen ju gick 11.35 och inte 12.35. Så jag fick skippa bibban. Sen var ju bussen ändå 25 minuter sen, så min heselunch med kompisen blev kortare än den först var tänkt. Men det var väldigt bra att jag hann på lunch med hen, det lugnade mig inför seminariet och handledningen.

När jag väl kom fram till byggnaden där allt skulle ske skakade hela jag. Men inget allvarligt illamående hade jag, bara ett svagt. En studiekompis frågade om jag hade födelsedag idag och jag hade helt glömt bort det så jag fick riktigt tänka innan jag kunde svara. Det förklarar lite hur nervös jag var. När jag hade fått deadline för graduuppsatsen blev det lättare. Säkert infann sig en känsla av kontroll då jag fick veta hur höstens program skulle se ut för min del. Att prata med handledaren gick bra och hen sade att det var roligt att jag var tillbaka. Och jag måste säga att när jag lugnat ner mig från den värsta paniken, kändes det bättre än jag trodde det skulle kännas. Till skillnad från sist då jag satt på seminarium fick jag en känsla av att lärarna nog var övertygade över att vi skulle kunna ro graduprojektet i land. Jag tror inte så mycket egentligen har ändrats, men jag hade tjocka depressionsglasögon på sist jag var vid universitetet på heltid. Nu har jag lyckats byta ut dem till ett lite tunnare par.

Tårarna kom först i bussen på väg hem. Jag var väl på helspänn ända tills dess igår, och det släppte när jag visste att nu skulle jag få åka hem. Ofta har jag svårt att gråta över svåra saker, tårarna kommer först efter att jag klarat av något svårt. Det är som att jag först då förstår hur svårt det faktiskt var. På hemvägen hade jag också otur med bussen. En tonårstjej hade missat att stiga av på sin busshållplats och vi fick vända om. Men jag var bara 15 min sen när jag väl var framme så det var inte så farligt.

Eftersom gårdagen ändå var ganska ansträngande har jag tänkt ta det lugnt idag. Jag har ändå hela hösten på mig att skriva min graduuppsats, så det är helt okej att jag vilar idag. Jag är ju i princip min egen chef nu så jag bestämmer min tidtabell. Stort Tack till alla fina gratulationer igår, de gjorde mig glad! Det kommer en vlogg på min youtubekanal i morgon bara jag får den färdigredigerad tills dess.

Arkivbild från födelsedagsfesten i Nagu i sommar. Tyckte den passade bra till det här inlägget.