Det här är inte sant, det är bara depression

Förra året, när jag ännu gick vid akutpsykiatriska polikliniken i Alberga, gjordes en utredning på mig som skulle ta reda på om jag hade någon personlighetsstörning. Det här gjordes för att lättare kunna avgöra hurdan vård jag var i behov av. Jag hade som tur ingen personlighetsstörning, men jag hade drag av anankastisk (vaativa), ängslig och paranoid personlighet. Läs mera om personlighetsstörningar här. Jag rekommenderar att man lite ögnar igenom det för att bättre förstå det här blogginlägget.

Det här med personlighetsstörningar och -drag har jag funderat mycket på de senaste månaderna. Speciellt kanske min paranoia, men alla dessa hör ihop i min livshistoria. Jag vet att de drag jag hade (också kanske fortfarande har) beror på min långvariga stress och depression till följd av många negativa händelser som jag inte kunnat återhämta mig från. Det här med mobbningen i lågstadiet och att jag hade många bästisar efter varandra, som alla bytte ut mig har säkert påverkat mig väldigt mycket. Också J:s död förstås.

Den där anankastiska (vaativa på finska) delen har förstärkts tiden jag studerat. Personer med anankastisk personlighet blir ofta utbrända. Och det är ju inte så obekant för mig om man säger så. Jag har alltid sett mina prestationer som mitt värde, men det blev extra starkt vid universitetet (alltså perioden 2010-2015) då jag inte bara studiepresterade utan också presterade i arbetslivet, i föreningar och socialt. Det sociala presterandet hör ihop med paranoian och ängsligheten. Eftersom jag inte litade på någon blev socialt umgänge en prestation att klara av. (Och är det fortfarande i vissa fall, men jag har lärt mig att jag får gå undan om jag vill vara ensam.) Jag trodde på riktigt att alla andra människor hatade mig på samma sätt som jag hatade mig själv. Och alla andra måste ju tycka om mig då jag själv ogillade mig så starkt. Det här har jag lyckats lista ut att är depressionen som gjorde med mig. Och skitpratserfarenheterna från lågstadiet.

Det är inte så att depressionen började 2015 nån gång hos mig, det var först då den blev outhärdlig tillsammans med utmattningen. Men jag har insett att jag nog haft depression av olika grader mer eller mindre sen 2009. Och därför är den så svår att bli av med. För jag tror att den blivit en del av mig. En del av min personlighet. Men att jag nu ibland lyckas distansera mig från den och inse, nej, det här är inte sant, det är bara depression, tror jag hjälper mig att bli friskare från den.