Förlovningsdagen

Tack för hejaropen i form av likes på mitt blogginlägg om #dammenbrister på min facebooksida! Jag kände mig jättedum då jag missat hur jag skulle skriva under, men nu fick blogginläggen (#dammenbrister och #metoo) fungera som min underskrift. Det är inte lika bra som att ha skrivit under, men nästan. Men nu till något helt annat.

Idag är det fyra år sen jag vaknade upp till orden ”Vill du gifta dig med mig?”. Svaret var så självklart så jag svarade förstås jå utan en tanke. Vi hade faktiskt tidigare pratat om när vi gifter oss så det var egentligen ingen chock att få frågan.

Med undantag för några kompisar tog det lång tid innan jag vågade berätta för folk. Jag var överlycklig men också så himla orolig för hur folk skulle reagera. Jag hade lärt mig att man inte skulle förlova sig efter bara sju månader tillsammans. Det luktade misstänksamt och desperat.

Nu i efterhand tänker jag ju att det enda jag borde ha lyssnat till var ju att jag var överlycklig. Jag var så glad att N ville gifta sig med mig (ja, det vill han ännu, jag frågade för någon dag sen) och det säger ju egentligen allt. Vad andra tycker har ingen betydelse. Vår förlovning har bara med våra liv att göra. Inte med någon annans åsikter.

Men jag hade lärt mig att man ska följa ett visst mönster när det gäller ens liv. Och då får man inte flytta ihop för fort, förlova sig för fort eller gifta sig för fort. Man får inte heller vänta för länge. Också det att vi nu varit förlovade en ganska lång tid men inte ännu gift oss är sånt som jag skämts över. Jag sade länge att jag ska inte förlova mig för att förlova mig. Och det har jag ju inte gjort heller, vi har bara inte bestämt vigseldatum ännu, p.g.a. utmattningssjukskrivning och en massa annat också. Och det var ju delvis de här reglerna som gjorde att jag blev så slut. Att jag hela tiden måste förhålla mig till dem och andra människors åsikter. Och att aldrig kunna göra rätt.

Det blir inte så jättemycket firande nu idag, eventuellt skämmer vi bort oss med hesburger. Det åt vi faktiskt på förlovningsdagen så det är lite roligt. Och så fick jag en chokladplatta av N redan igår. Han skulle ge den idag men kunde inte hålla sig så jag fick den igår redan.  Jag har graduuppsatsdeadline nästa veckas tisdag så jag har en del att göra för att få den färdig nu. Men dagen jag lämnar in den kommer skatteåterbäringarna så då kanske vi firar N:s födelsedag (han fyllde år förra veckoslutet) förlovningen och uppsatsinlämnandet på samma gång.

Här är våra ringar när vi precis skaffat dem. Min är över 80 år gammal, jag har fått ärva av en släkting, och den gamla graveringen finns fortfarande kvar. Nu ser min ring slät ut på insidan och det beror på att jag blurrat ut N:s namn i den på bilden. Min vän som har guldsmedsutbildning har gjort N:s ring och förminskat min.