Det här hade förstört mig för ett år sen

I tisdags uppträdde jag med ett kort stycke på en konsert vid mitt musikinstitut. Jag var fortfarande lite förkyld men sångrösten fungerade ungefär som vanligt. Jag hade kanske lite svagare röst än vanligt men pianisten kan ju ta sånt här i beaktande, så jag behövde inte den här gången heller överanstränga min röst.

Jag sjöng upp mig hemma och övade stycket några gånger, men sjöng inte lika mycket som jag hade gjort om jag varit helt frisk. Det här förstås av den anledningen att jag inte ville bli lika sjuk som förra veckan på nytt, för ett en-minuts-uppträdande. Sambon kom hem lite före jag skulle åka, så jag behövde inte ta buss till musikinstitutet. Han skjutsade mig för han skulle via nån butik eller hur det nu var, så vi startade en halv timme innan och jag var framme tio minuter i förtid.

Jag har kanske inte berättat det, men till julkonserten i december var jag jättenervös. Det berodde väl på överansträngning (den stora prestationsveckan avslutades med julkonsert) och att jag inte riktigt orkade förbereda mig tillräckligt enligt mig själv.  Jag hann inte bygga upp samma nervositet den här gången, för jag var den andra som uppträdde under den här konserten. Sen spelade jag inte heller in det här framträdandet. Jag brukar spela in mina uppträdanden men har upptäckt att det här gör mig nervös av flera anledningar. Jag kan höra alla ”fel” efteråt och sitter ganska ofta och analyserar vad som gick fel i alldeles för lång tid. Jag visste att det här uppträdandet inte skulle gå perfekt då jag ännu hade förkylning, så jag tillät mig själv att inte spela in just det här uppträdandet.

Så gick jag upp och sjöng. Och det första som hände var att en stor slemklump kom upp i min hals, och första tonen blev hes. Jag minns inte att jag skulle ha känt mig ”falsk”(jag brukar sjunga lite falskare då jag är sjuk, något som egentligen är helt logiskt), men den där hesa första tonen satte lite standarden för hur jag upplevde mitt uppträdande. Inte mitt bästa om man ska uttrycka det milt. Jag försökte låtsas som att jag inte varit hes på den där första tonen och gick vidare, jag vet ju inte hur jag såg ut men jag hoppas att jag såg ut som vanligt och inte för arg eller besviken.

Det som är intressant med det här är att jag var lite besviken kanske några minuter. Sen gick det över och jag kunde lyssna på de andra framträdandena på konserten utan att tänka för mycket på mitt eget. För ett år sen hade ett sånt här ”misslyckande” förstört mig totalt, och jag hade säkert varit ledsen i flera dagar över det här. Jag hade den uppfattningen att om jag misslyckades med något så var jag misslyckad. Ganska många år hade jag den här uppfattningen, och det var väl lite därför jag tog på mig så mycket extra, så jag skulle vara bra på åtminstone något. Och alltså ha ett människovärde. Det här har tydligen lite ändrats nu, och det är skönt. Men samtidigt orkar jag inte vifta med pekpinnar mot yngre versioner av mig, för det finns så mycket här i vår värld som säger att vi måste upprätthålla vårt människovärde. Att lyckade prestationer höjer vårt värde och misslyckade sänker det. Det var ingenting jag kommit på själv. Jag kanske kommer att skriva mera om det här ifall ni vill det.

Det här visar på starkare självkänsla, och det har jag jobbat hårt för det här senaste året.

Stone face som skulle uppträda. Jag minns när jag skulle ta den här bilden, att jag tyckte att jag log jättebrett. Det gjorde jag ju inte. Jag kommer att skriva om det här också i ett senare skede.

Och ni kan ju lyssna på hur jag låter när jag är förkyld här nedan. (Ja, jag delade den här videon också på måndag men jag har lite slutat skämmas över min youtubekanal på sistone)