Kognitiv psykoterapi- vad innebär det?

Kognitiv psykoterapi- vad innebär det?

Jag har nu gått i kognitiv psykoterapi i ett år. Tillsammans med medicinering och sjukledigt har det varit ganska effektivt för mig. Jag mår bättre än då jag började i terapin, och jag mår mycket bättre än jag mådde då jag blev sjukskriven. Men då mådde jag nog helt otroligt dåligt. Jag förstod inte ens då hur dåligt jag faktiskt mådde. Men i alla fall, psykoterapi är kanske inte helt bekant för alla, så därför tänkte jag förtydliga lite vad jag gör under ett terapitillfälle och varför just den kognitiva inriktningen av psykoterapi fungerar bra för mig.

Som jag har förstått det är kognitiv terapi och kognitiv beteendeterapi (KBT) inte samma sak. Här kan ni läsa mera om olika inriktningar av psykoterapi. Jag har för mig att kognitiv terapi inte erbjuds i Sverige, eller åtminstone är det mycket ovanligare än KBT. KBT är den form som brukar rekommenderas i Sverige, och det är för att det finns studier på att det fungerar. Jag personligen har alltid blivit rekommenderad just kognitiv terapi, och jag tror faktiskt att det är rätt inriktning för mig. Vilken tur då att jag bor i Finland. Jag tror också att jag vet varför KBT inte har blivit rekommenderat för mig och det är för att man i KBT, enligt vad jag läst, jobbar mot tydligt utsatta mål. Det här är säkert bra för många, men för mig som är en presterare av rang, kan en sån här typ av terapi bli en prestation i sig. Och det är kanske inte riktigt meningen att man ska prestera sin återhämtning. Nu har jag ju som sagt ingen erfarenhet av KBT, så de här spekulationerna kommer bara från sånt jag läst. Och jag har ju förstås mål med den terapin jag går i också, men jag tror alltså att det fungerar lite annorlunda än om jag gick i KBT.

Ett terapisamtal tar 45 minuter. Mottagningsrummet är som ett vanligt vardagsrum med ett skrivbord med en dator, så att terapeuten har möjlighet att skriva utlåtanden och rapporter i samma utrymme. Det här utrymmet är mycket mysigare än ett läkar- eller psykologrum. Vi sitter i helt vanliga fåtöljer med ett litet bord med servetter på (dessa finns till hands ifall man behöver torka tårar. De brukar också finnas till hands vid psykologmottagningar av samma orsak.) Det finns också en soffa i samma utrymme, men jag tror inte att man brukar ligga i den så där som man ser bilder på att folk tydligen gör i psykoterapi. Men det är väl olika för olika kunder och psykoterapeuter.

En terapisession brukar börja med att min terapeut frågar hur jag mår. Eftersom det inte är en lätt fråga att svara på är det bra att alla terapisamtal börjar med den frågan, för efter att jag börjat reflektera kring det här kan vi börja diskutera mera djupgående om vad som händer i mitt liv. Det är jag som “startar samtalsämnena” men terapeuten kan också styra in samtalet på olika ämnen genom att ställa frågor som t.ex. “tror du din telefonskräck kan höra ihop med det här?” och så funderar vi kring det. Jag skulle säga att min huvuduppgift inom terapin är att lära känna mig själv, och det är väl kanske det som är meningen med kognitiv terapi egentligen. Att jag ska lära känna mig själv och veta hur jag reagerar på olika situationer, och varför. På det här sättet lär jag mig sedan att hantera svåra situationer. De gånger vi pratat om väldigt starka ämnen brukar terapeuten ofta fråga hur det kändes att prata om det jobbiga.

Jag brukar tänka på terapidagarna som mina dagar. Under de dagarna brukar jag pausa från annat som studier och liknande. Ibland är det här förstås inte möjligt, men om jag inte har några deadlines som närmar sig brukar jag göra så här. Om jag pratat om väldigt jobbiga saker brukar jag vara ganska trött efter terapin, och då är det bra att ta det lugnt och göra sånt som är roligt för mig. I början orkade jag knappt göra något annat under terapidagarna. Nu blir jag inte lika trött som för ett år sen. Saker jag brukar göra efter terapin brukar oftast innebära att öva på sångläxan, spela piano och/eller spela in något i studion eller att göra youtubevideor. Jag går vanligtvis i terapi på tisdagar, och tidigare var tisdagar oftast de längsta dagarna för mig. Också av den här orsaken är det bra för mig att ta det lugnt dessa dagar.

Det som kanske är den största skillnaden mellan att gå i psykoterapi och att gå några gånger hos en psykolog är att psykoterapeuten faktiskt hinner lära känna en och ens personliga utmaningar, och kan ge skräddarsydda råd. Det blir inget “nu måste vi prata om det här för vi har bara två gånger kvar” , hos en psykoterapeut. Just av den här anledningen hinner man också bygga upp ett förtroende, och saker som kanske känts obekväma att tala om med någon annan går att behandla i något skede. Att gå hos en psykolog några gånger är dock mycket bättre än att inte alls söka hjälp. När man pratar med en psykolog eller psykoterapeut ligger fokuset bara på en själv, och det är skönt. När man pratar med sina vänner vill man ju ta också dem i beaktande, och då kanske man inte alltid pratar om allt som borde pratas om. Därför kan det vara bra att ibland prata med någon yrkesutbildad utomstående.

Jag hoppas att jag lite kunde förtydliga vad kognitiv psykoterapi innebär, och hur det fungerar för mig. Som vanligt ryms inte allt med i ett enda inlägg. Jag är inte frisk ännu, men det beror på att jag mådde dåligt i så många år att det blev standard för mig. Jag reflekterade inte ens över hur jag mådde. Fpa har beviljat terapi för ett år till, och efter det här kollar vi igen om det ännu finns behov för det. Nu när jag börjat inse hur mycket som faktiskt hänt mig så känns det som att jag säkert kommer att behöva terapi också ett år till efter det här.  Totalt kan fpa betala psykoterapin i tre år. Jag har för mig att jag har skrivit om det här förut, men om ni vill att jag skriver mer om att få terapin betald av fpa och hur det går till när man söker sig till psykoterapi kan jag absolut göra det.

IMG_6016

Februari 2017. Här hade jag precis börjat i terapi. Många tårar hade runnit men jag minns att det kändes bra att äntligen börja prata på ett djupare plan kring min livshistoria.

För övrigt är jag förkyld igen. Men den här förkylningen är konstig- ingen feber, bara lite ont i halsen och snuva. Ingen heshet heller, bara då jag precis stigit upp. Så här lätt förkylning har jag knappast haft sen lågstadiet nån gång. Men nog vill jag ändå bli av med den.

0
Close