Inte min dödsdom

Triggervarning! Inlägget behandlar självmordstankar. 

För en vecka sen var jag på arbetsintervju. Eller ja, en intervju för en praktikplats jag sökt. På torsdag ringde de och meddelade att jag fick platsen. Och ni vet inte hur stor betydelse det här har för mig och mitt självförtroende. Så länge har jag varit övertygad om att jag inte kan någonting och är helt värdelös.

När jag 2015 äntligen hade vågat söka hjälp hos Studenthälsan, och psykologen jag gick hos sagt att jag behöver sjukskrivning för att börja må bättre, var jag extremt orolig över min framtid. Jag var helt säker på att min plötsliga frånvaro från studier och jobb skulle ifrågasättas vid arbetsintervjuer och liknande situationer, eller redan vid första anblicken på mitt cv. Jag fick till och med en kommentar kring det här, ”du kommer troligtvis aldrig mera att få jobb nu”. Ganska hårt att säga åt någon som mår dåligt och redan färdigt känner sig helt värdelös. För då är det ganska svårt att sålla mellan kommentarerna, och de där ”du är sämst i hela världen” fastnar medan ”det är bra att du vilar” glöms bort.

När jag precis blivit sjukskriven sommaren 2015 fastnade jag för dokumentärer om dödsstraff i USA. Jag kollade på allt som fanns på youtube om både death row och olika avrättningsmetoder. Det här var det enda jag orkade koncentrera mig på. Jag tror att det var det att det var ett så obehagligt ämne som gjorde att jag klarade av att koncentrera mig på det, för de här dokumentärerna kunde framkalla det som var väldigt avtrubbat hos mig under den här tiden, känslor. Jag kände nånting när jag hörde om oskyldiga människor som blivit avrättade. Om avrättningar som gått fel, om människors hår som börjat brinna och annat hemskt. Men jag tror också det hade med mitt liv att göra, på det sättet att jag såg min sjukskrivning som mitt eget dödsstraff. Jag har alltid värderat jobb och prestationer högt, och nu när jag inte kunde prestera och jobba kände jag mig som ingenting. Som att jag var värd dödsstraff. Det här var också en tid då jag mådde så dåligt att jag gärna skulle ha bytt plats med någon dödsdömd för att slippa leva.

Jag har hört om andra som varit sjukskrivna för utmattning som fått jobb efter sin sjukskrivning. Men eftersom jag fortfarande är självkritisk och har en viss grad av depression kvar, vågade jag inte lita på att det här också kunde gälla mig. Att jag också skulle kunna få jobb. Jag förklarade det också med att min sjukskrivning var så lång att det skulle se dåligt ut på cv:t, men nu kommer jag ju att kunna fylla på det igen. Visst kommer där alltid att vara en lucka mellan 2015 och 2017, men jag hoppas att jag i något skede kan säga sanningen också på arbetsintervjuer. Att där är en lucka för att det är så fullspäckat 2010-2015. För jag har inte ens skrivit upp allt jag gjort mellan 2010 och 2015. Det får inte plats. Under min senaste intervju kom det här inte alls på tal, och det tror jag beror på att vi pratade ganska mycket om vilken typ av studiebakgrund jag har och om den passar för uppdraget. Och det gör den tydligen, för jag fick ju praktikplatsen. Och jag kommer att få både lön och studiepoäng. Och värdefull arbetserfarenhet. Och det som den här praktikplatsen betyder för mig personligen är att min sjukskrivning inte var undergången för min karriär. Den var inte min dödsdom. Och därmed blir praktiken ett stort jävla långfinger till personen som påstod att jag aldrig mera kommer att få jobb!

Den enda bilden jag hittade från juni 2015 på mig själv. Den här kvinnan hade behövt höra det jag idag vet. Att det går att få jobb efter en utmattningssjukskrivning.

Och idag dök ett fint minne upp på facebook, bandets skivreleasegig. Passar bra med tanke på gårdagens inlägg och video. Jag gillar också att jag som gulis kallade mina universitetsuppsatser för ”läxor”. Som tur blir man klokare med åren. Också fast man varit utbränd.