Ett till krav

För några veckor sen laddade Therese Lindgren upp en video som hette något i stil med ”Vad skulle du säga om 200 000 människor lyssnade?” och till den videon hade hon bett att få videor från sina följare. Jag skickade iväg ett bidrag, och mitt bidrag hittas vid ca 6.20 i videon nedanför:

Jag var lite förvånad över att jag kom med, har liksom tänkt att min finlandssvenska skulle hindra det för mig av någon anledning, men kul att jag kunde bidra. Det jag säger får ni se i videon. Det var en väldigt fin video av många anledningar, och roligt att Thereses följare fick vara med på ett hörn på hennes kanal.

Det som jag reagerade på var att väldigt många uppmanade tittarna att älska sig själva. Egentligen förvånar det här inte mig så mycket, det här hörs väldigt ofta överallt. Och jag är medveten om att kärlek och omvårdnad om sig själv är viktigt. Det är lättare att vara om man inte hatar sig själv. Men hur lätt är det att älska sig själv i en värld som gör allt för att man ska ogilla sig själv och känna sig otillräcklig? I en värld som hela tiden förklarar vad man ska köpa för att förbättra sig själv?

När orden uttalas ”Älska dig själv” med utropstecken blir det lätt ett till aggressivt krav i denna redan aggressiva och krävande värld. Och jag om någon vet att vi unga behöver inte flera krav än vi redan har. Och så känner man sig dålig och otillräcklig när man inte lyckas älska sig själv, för man ser bara fel med sig själv. För att man lärt sig vad samhället upplever som fel med en själv.

Jag skulle vilja omformulera uppmaningen till att vara snäll med sig själv, och att försöka acceptera sig själv. För mig känns det verkligen helt omöjligt att älska mig själv, då jag hatat mig själv så länge redan. Ja, hatat. Inte bara ogillat utan faktiskt hatat, har jag konstaterat. Och för att det här hatet inte bara ska fortsätta utan hejd måste jag tillåta mig själv att inte älska mig själv, utan sänka kravet och sträva efter att kunna godkänna mig själv. Och då kanske jag till och med någon dag kan konstatera att jag tycker om mig själv. Men älska känns åtminstone i dagsläget ouppnåeligt.

En annan sak som jag ofta stör mig på är när folk drar den där ”Om man inte älskar sig själv kan man inte älska någon annan”. Det är inte sant! Det ogiltigförklarar min kärlek till min sambo på ett brutalt sätt. Vi hade verkligen inte kunnat hålla ihop i fem år (ja, vi hade årsdag igår) om vi inte älskat varandra. Jag blir faktiskt tårögd bara av tanken på att jag skulle behöva leva utan N. Om det inte är att älska, vad är då att älska?

Det här var en av mina gåvor till N. Jag skrev en sång till honom, och det var på många sätt bland det jobbigaste jag gjort. Hans namn står ju på riktiga singeln, men eftersom han vill vara anonym på bloggen och sånt har jag strukit över det här på bilden.