Jag är inte troende, men…

Det finns något sjukt avslappnande med psalmer. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag gillar att sjunga psalmer trots att allt det här med Gud och tro mest är jobbigt för mig just nu. Så jag passade på att spela in en version på Sommarpsalm av Waldemar Åhlén. Den här är en av mina favoritpsalmer, och också en av mina favoritsånger om sommar överhuvudtaget. Här hittar ni videon:

Det här med tro och religion har egentligen varit jobbigt för mig i flera år nu. Jag har extremt svårt att tro på något ”större” och för tillfället ser jag helt ärligt inte någon större vits med det heller. Jag var aldrig religiös fast jag var aktiv i församlingen i många år. Men församlingen var en trygg plats där jag också träffade flera av mina närmsta vänner. Men för några år sen bara brast det. Jag insåg att jag inte tror på Gud. Inte ens fast jag försöker. Jag kände mig falsk så fort jag satt i kyrkliga lokaler. Sen 2014 har jag inte varit aktiv i någon församling. Efter Ungdomens Kyrkodagar 2014 var jag fem före att skriva ut mig ur kyrkan då jag absolut inte kunde tro på något. Jag mådde väldigt dåligt annars också den tiden, så det hörde väl ihop med det. Ingen i kyrkan har varit otrevlig mot mig, och jag är glad över alla vänner jag fått från församlingen. Men jag orkar inte längre låtsas vara något jag inte är.

För två år sen var jag och sambon i Uppsala domkyrka då vi råkade vara i staden. N har ursprung i staden (men är i huvudsak uppvuxen i Finland) så det var roligt också av den orsaken att gå runt och titta där. Kyrkan var ju väldigt fin och jag fick en lugn känsla av att gå där. Jag tände ett ljus till min morfars minne och stod och tänkte på honom en stund och det var fint. Sen började de med någon andakt och plötsligt hör jag hur prästen börjar be Fader vår. Och jag måste ut. Tårarna rann och N frågade vad det var som hände. Men jag klarade bara inte av när de bad till något som jag inte ens av misstag kunde tro på. Så vi gick ut och jag började må lite bättre.

Jag klarar av kyrkokonserter och psalmer nu för tiden. För några år sen klarade jag inte av att sjunga sånger med Gud eller Jesus i sig utan att få ett ordentligt obehag i magen, men nu går det. Lovsånger har jag ännu ett obehag för, men psalmer går. Det beror säkert på att de ofta påminner om annan klassisk musik som jag sjunger. Gudstjänster går inte utan ett starkt obehag och många tårar. Så om någon församling vill ha med mig i sin verksamhet så skulle de få ordna en ”gudstjänst” där man bara sjunger psalmer och inte säger ett enda ord. Fast då kanske det heter allsångsafton med psalmer? Och det kanske ordnas redan. Men helt ärligt tror jag att kyrkan och jag behöver paus från varandra ännu också. Kanske hittar vi tillbaka till varandra, kanske inte. Jag fortsätter att sjunga psalmer lite då och då ändå. För det är faktiskt så, att när jag hör eller framför riktigt bra musik så kan jag nästan tro att det finns någon mening med att jag finns här. Men jag vågar inte riktigt tro på det.

Och har ni märkt att jag har ny header här på bloggen? Jag tyckte det var dags att visa min kärlek till musiken genast man kommer in till hemsidan, så det blev den här. Jag vet inte hur länge den kommer att hänga kvar där men just nu är jag nöjd. Jag satte samma bild som omslagsbild på min facebooksida också, som ni gärna får gå och gilla!