Det går över

I söndags hade jag en av de värre ångestattackerna på ett tag. Jag överdriver inte när jag säger att jag grät största delen av dagen. Jag var ju på bröllop på lördag och det var roligt och känslosamt, och jag är väldigt tacksam över att jag blev bjuden. Men jag hade antagligen stressat över det här ändå för på söndag var det som att någon skulle ha vridit om en kran, för det var helt omöjligt för mig att sluta gråta.

Jag sjöng en sång på bröllopet och hade säkert stressat omedvetet över det här eftersom jag var helt skakig en lång stund efter mitt framträdande. (Ni kommer att få höra en version på min youtubekanal inom kort.) Jag blir alltid lite mer nervös om jag ska uppträda för en bekant publik, än om alla i publiken är helt okända. Veckan innan hade jag ju varit på kräftskiva, och under förra veckan fick jag en ny arbetsuppgift. Det blev alltså kanske lite för mycket socialt och nytt på en kort tid för mig. Även om jag är lite mera intresserad av folk än jag var för ett år sen, behöver jag fortfarande ganska mycket ensamtid. Och det tror jag det har varit lite för lite av för min del den senaste tiden.

Så ja, tillbaka till söndagen då. Allt kändes skit och jag kunde bara inte sluta gråta. Men den här gången var en sak annorlunda än vid tidigare liknande tillfällen. Även om jag var helt säker på att allt var kört och att det aldrig kommer att bli något av mig hände något som inte hänt tidigare vid såna här tillfällen.  Mitt i störtgråten var det som en liten svag röst viskade till mig ”Det går över. Det känns inte så just nu, men det går över.” Och den lilla rösten blev min tröst. Och visst hade den rätt. Efter att jag gråtit i ett visst antal timmar, och pratat igenom hela situationen med N, kände jag mig lite bättre.

Hela gårdagen var jag extremt trött, men det kändes på något sätt skönt att vara tillbaka i vardagen med mina rutiner och kollegor. Och fast jag var väldigt trött hade den värsta hopplöshetskänslan gått om. Det gick alltså över, också den här gången. Men nu blir det alltså lite mera ensamtid och vila för mig, för jag tror att det var det som den här ångestattacken försökte säga åt mig. Att jag behöver vila. Och jag har faktiskt lite roliga nyheter kring mitt skrivande som jag nu kommer att kunna jobba med. Stay tuned så får ni veta mera!

Bilden är tagen 2016 men jag tycker den passar med dagens text.