Varför jag bloggar #30bloggämnen

Hejdå oktober! Jag kommer inte att sakna dig. Hela hösten har varit jobbig i år, av flera orsaker. Nu är november är här, och knappast svänger det helt p.g.a. det, men vi får se. November har ju 30 dagar, och jag såg att Malin Vesterback på Malins driftigheter just nu gör en utmaning med 30 bloggämnen. Jag tänkte att det passar bra att anta utmaningen så nu go’ vänner blir det mycket blogginnehåll här! Det känns bra i och med att bloggen varit lite tystare nu på senare tider.

Första inlägget handlar om varför man bloggar, och jag har skrivit om det här förut. Det skadar ändå aldrig att fundera över varför man gör något, för att ta reda på om det ger mer än det tar. Något som bloggandet faktiskt oftast gör för mig.Jag har haft många bloggar men blev inte bloggare före 2016 då jag startade den här bloggen. Eller ja, jag bloggade ju faktiskt en månad på ungvuxen.se innan jag startade den här bloggen.

När jag blev sjukskriven i maj 2015 visste jag innerst inne att jag kommer att skriva om mina erfarenheter på något vis, när jag fått min koncentrationsförmåga kommit tillbaka. När jag blev sjukskriven kunde det ta en timme att skriva ett mejl med två meningar, så att blogga, eller överhuvudtaget producera någon längre text under den här tiden var inte att tänka på. Men jag visste att historien förr eller senare måste ut. Den var för jobbig för att fortsätta hålla inne. Den här texten fick jag dock ur mig den här tiden:

Under det första året som sjukskriven skrev jag lite kortare texter på instagram, och en av mina texter fick en like av just ungvuxen.se:s konto. Då märkte jag att de hade en bloggportal, och några månader senare skickade jag ett mejl om att eventuellt blogga för dem. Och där började det. Texterna bara rann ur mig när jag faktiskt för första gången skrev ur mitt hjärta och mitt innersta, och inte mera tvingade mig själv att gömma mig bakom en positiv och sprallig fasad. Något jag gjort alldeles för länge. För jag trodde att det krävdes av mig.

Jag bloggar för att inte glömma. För att också min berättelse har ett värde. Och för att jag lättare ska kunna inse det värdet. Och också för att synliggöra hurdana krav unga vuxna ställs inför i dagens samhälle. Jag är inte den enda som gick sönder tidigt, och det är egentligen inte så konstigt.

Bloggen har gett mig, och ger mig fortfarande mycket. Det är faktiskt delvis bloggens förtjänst att jag överhuvudtaget insåg att jag inte behöver må så skit som jag mådde när jag startade den. Den har också ett finger med i spelet när det gäller min förbättrade koncentrationsförmåga. Och utan bloggen skulle jag knappast ha fått möjligheten att föreläsa heller. Nästa vecka är det dags i Kyrkslätt!