Mina 12 mest lästa blogginlägg 2018

Gott nytt år på er! Jag har börjat jobba igen och även om jag känner mig lite yr och bortkommen efter min långledighet på 11 dagar i sträck känns det som att jag har lite bättre ork än jag hade innan jullovet. Så då kör vi igång bloggåret 2019 då. Årets första inlägg handlar om förra året! Kugge skrev om sina 10 mest lästa blogginlägg 2018, så jag tänkte göra det samma. Mitt allra mest lästa blogginlägg är det om mina fysiska symptom på utmattning, som publicerades i november 2016. Det har av någon anledning klarat sig bra på Google och hittas ganska fort om man söker på t.ex. utmattning njursten, njursten stress. Det var också mitt mest lästa blogginlägg både 2017 och 2018, men i den här listan har jag med sådana inlägg jag publicerat 2018.

Så, vi börjar med plats nummer 12:

Allt är inte normalt

Jag hade börjat jobba och var yr av all ny info. Något som var och är normalt i den situationen. Men jag är lite trött på att allt ska anses vara normalt, för allt ÄR inte normalt. Man ska inte behöva må så dåligt som jag har mått och tro att det bara är att bita ihop, för alla andra har det likadant och det är normalt. Det var inte normalt, och det är bättre att man säger det högt än försöker låtsas som att det är normalt för att man är rädd för att jag ska tro att JAG är konstig. Mitt mående var inte normalt, och varför är det så himla viktigt att allt ska vara normalt förresten?

Nummer 11:

Svår utmattning

I december år 2017 bad min terapeut mig att fylla i två enkäter. Enkäterna behandlade grad av depression (bdi) och utmattning (bbi-15). Den som behandlar depression brukar man fylla i hos läkaren när hen ska göra en vårdplan, och den har jag fyllt i många gånger. Jag fick också ett slags tvångsbeteende med den här och fyllde i den flera gånger per dag i perioder. Den som behandlade utmattning hade jag aldrig förr sett. Utmattning är ju som ni vet inte en egen diagnos i Finland (men nog i Sverige), och antagligen är det därför jag aldrig sett enkäten förr. På den om depression fick jag 28 poäng den 12 december 2017. Det innebär medelsvår depression, och var vid det här tillfället det lägsta jag nånsin fått på den här enkäten. Det lägsta jag haft hittills är 27 poäng. Den om utmattning resulterade i 61 poäng (mer än 50 har jag skrivit i blogginlägget men i intyget jag fick stod det 61) vilket innebär svår utmattning. I december 2017 hade jag studerat i tre månader efter min två år och tre månaders sjukskrivning. Och jag hade svår utmattning. Ännu. Eller så hade det igen blivit värre av studierna. Det här bevisade ju åtminstone för mig att utmattning och depression INTE är samma sak, även om gränserna kan vara otydliga. Ett av mina viktigare inlägg förra året.

Nummer 10:

Bra bloggar i ankdammen

Danielas finfina lista knep den här platsen. Jag hade lite dålig blogginspiration den här tiden så den här listan räddade mig. Fast jag misstänker lite att den bra statistiken beror på att folk var nyfikna över om deras namn fanns med i listan. Det förstår jag, för så fort jag såg att någon annan fyllt i den klickade jag fort in på den för att se om någon skulle ha nämnt mig. Jag hittade inte mitt namn i någons annans lista, och jag måste nog erkänna att jag blev lite ledsen över det, men ska vi vara ärliga så är jag inte förvånad över det.

Nummer 9:

Det går över

Allra oftast går det över efter en tid. Så även den ångestattack jag upplevt några dagar innan jag skrev det här inlägget.

Nummer 8:

Att få lön för mödan

Jag hade fått min första blogglön och skrev ett inlägg om vad den betydde för mig. Den här lönen var den första lönen jag fått på tre års tid, och att jag fick den för något jag startat själv kändes väldigt bra minns jag. Som en bekräftelse på att också jag kan något. Det här är min enda direkta blogglön jag fått, men jag tar ju betalt för föreläsningarna nu för tiden så de lönerna är ju indirekt också blogglöner.

Nummer 7:

Allt behöver inte förlåtas

Nej, så är det. För allt går inte att förlåta. Ett år efter #metoo skrev jag om friheten i att inte behöva förlåta svinigt beteende, och på det sättet lättare kunna gå vidare från det ohälsosamma förhållande det här ändå var.

Nummer 6:

Inte ännu

Ett inlägg om skam och förväntningar. Om att det ska vara okej att ändra sig. Något som jag vet i teorin men som är ganska svårt att applicera på mitt liv.

Nummer 5:

Varför ska jag söka hjälp och var hittar jag den?

Mitt första (och enda hittills) samarbetsinlägg, och alltså inlägget jag fick blogglönen jag nämnde i inlägget på plats nummer 8. Jag kommer knappast att få så väldigt många samarbeten med den bloggen jag har, men det är inte därför jag har bloggen. Bloggen har spelat stor roll i mitt tillfrisknande, och överhuvudtaget insikten om att jag var ”tillräckligt sjuk” för att vara sjukskriven fick jag från bloggen. Att skriva om vilka krav unga ställs inför i dagens samhälle är också något jag brinner för, för det är faktiskt inte roligt att vara ung 2019. Det är så mycket man ska ha koll på och om man aldrig får vila kör man faktiskt slut på sig själv. Och i och med kraven som ställs är det inte så himla lätt att bara säga nej till saker man inte skulle orka med. Jag kommer att fördjupa mig i det här i något skede. Men i alla fall, i dagens samhälle blir man beundrad om man klarar sig själv och är stark. Då är det inte alltid så lätt att söka hjälp om man mår dåligt. I det här inlägget försöker jag uttrycka att det inte betyder att man är svag om man söker hjälp. Man behöver inte klara allt själv, men det kan vara svårt att tro på om någon lärare säger det åt en. Därför tror jag också att det var bra att det var just jag som skrev det här inlägget.

Nummer 4:

Jag känner igen tecknen

Även om jag överlag mår bättre än då jag blev sjukskriven får jag ibland svackor. I februari hade jag en sådan, och det här inlägget handlar om det. I september hade jag en ännu värre svacka och då mådde jag precis lika dåligt som när jag blev sjukskriven, och om jag inte haft terapin och medicinerna skulle jag säkert ha blivit sjukskriven på nytt. Men här handlar det om att jag börjat känna igen tecknen för när jag mår som sämst. Ett stort köpbehov är ett av de tecknen.

Nummer 3:

Mina erfarenheter av antidepressiv medicin

Jag har nu en medicin som fungerar på mig. Så har det inte alltid varit, och det tog över ett år innan jag hittade rätt. Därför blir jag lite arg när folk som är negativt inställda till antidepressiva försöker förklara för mig att man kan få biverkningar. Jag VET det, för jag har haft en massa biverkningar av dem. I det här inlägget berättar jag lite mera ingående om processen att hitta rätt medicin och vilka biverkningar jag fick. Min depression hade blivit så allvarlig så jag skulle inte ha klarat av att ta mig ur den utan medicin. Tro mig, jag hade provat allt annat. Medicinen och terapin är min sista utväg, och i början skämdes jag massor över att jag åt medicin. Jag äter ännu också maxdos av min medicin, och den är en av orsakerna till att jag klarade av 2018. Målet är förstås att sluta med medicinerna, men jag behöver få ett stabilare liv och framför allt, bli färdig med gradun innan jag vågar sluta. En gradu är en tillräcklig utmaning i sig, jag behöver inte mixtra med mitt känsloliv samtidigt som jag skriver den.

Nummer 2:

Han vet

Ett inlägg om sorg och skuldkänslor. Men, han vet att jag inte har glömt. Och därför skriver jag inte mera om honom om jag inte genuint känner att jag behöver det. Jag behandlar sorgen ensam och på det sätt som fungerar för mig.

Nummer 1:

Ansvaret är inte bara mitt

Insikten om att min utmattning inte bara var ”mitt eget fel” var en av de allra viktigaste insikterna jag fick under år 2018. Den insikten kom när jag var tillbaka i arbetslivet och märkte hur svårt det kan vara att hinna få tid för sina hobbyer, samtidigt som det är väldigt viktigt för en att jobbet inte är allt här i livet. En bekant meddelade mig sedan att jag var med i svenska yles instagramstory. Jag gissade vad det handlade om, och tände till riktigt ordentligt på deras formuleringar. Så jag skrev ett inlägg i affekt och det fick stor spridning för att vara min blogg. Jag blev senare kontaktad av en som jobbar på yle, som bad om ursäkt och tackade mig för att jag skrivit inlägget. Den här gången var det väldigt bra att skriva i affekt, eftersom inlägget annars också var ett av mina viktigaste. Om en person blir utmattad beror det ALDRIG bara på hen själv. Man föds liksom inte med skuldkänslor och självhat.

Starka känslor och vemodiga funderingar tycks funka på er. Eller så är det det som jag är bra på att uttrycka. Också allmän information om hur man kan gå tillväga när man behöver hjälp tycks vara sånt som ni tycker om. Det där med känslor kan jag inte garantera att ni kommer att få i samma utsträckning i fortsättningen, för det beror ju helt på hur jag mår och vad som händer. Jag har också fått en större självrespekt nu som gör att jag kanske inte skriver precis lika öppet om allt här i bloggen som förut, eftersom jag börjat känna efter vad jag faktiskt vill hålla för mig själv. Men det här var ju jätteintressant och gav mig en tydligare överblick över 2018 som år för mig. Jag tror jag ska skriva ett sånt här inlägg varje år nu!

Följ med bloggen också i år! Jullovet gjorde gott för min blogginspiration, och jag har många nya inläggsidéer (och annat skoj också) på g. Lättaste sättet att inte missa när det kommer ett nytt inlägg här är att gilla min facebooksida eller att följa bloggen på Bloglovin’.