Roten till allt ont

Jag har ju fått glasögon nu. Jag har redan en tid märkt av att mina ögon blir trötta under dagen och att jag ser suddigare på eftermiddagen och kvällen än på morgonen. Så nu då jag har rätt till företagshälsovård så bokade jag en tid till en ögonläkare för att kolla upp det här, och gick då alltså därifrån med ett glasögonrecept. Eftersom jag inte hade glasögon sen tidigare, och det förekommer ögonsjukdomar i min släkt kändes det viktigt att kolla synen och ögonen hos en läkare. Några dagar senare valde jag ut bågar hos optikern, och under jullovet fick jag hämta dem.

Jag har alltid känt mig skitful i glasögon, men vetat att jag troligtvis kommer att behöva glasögon i något skede. Förra våren fick jag dock prova en bekants glasögon och märkte att det fanns bågar som också passade mig. Det är skönt att se bra utan att behöva spänna musklerna kring ögonen, och de rynkor jag fått i pannan mellan ögonbrynen är nästan historia nu. Men nog mådde jag illa den första veckan med glasögon. Jag trodde jag var närsynt, men jag har försökt kolla igenom receptet och tydligen är jag inte närsynt utan har astigmatism.

Jag har som sagt haft problem med trötta ögon redan en tid, men kom ihåg när jag fick mina glasögon att jag såg lika bra utan glasögon när vi flyttade till Esbo i september 2015. Och mina tankar går automatiskt till utmattningen och depressionen. Att det var utmattningens fel att jag nu ser dåligt. Alternativt att jag suttit så mycket vid min dator under sjukledigheten så att jag ser suddigt efter ansträngning, och att mina synproblem då alltså beror på mig själv. Jag var så övertygad över det här att jag blev tvungen att titta på gamla bilder på mig själv, för att se när ögonbrynsrynkorna uppstod. Nån gång 2016 hittar jag dem första gången. Men troligtvis beror ju mina synproblem på att jag blivit äldre bara.

Sådana här bågar blev det. Det här är faktiskt en selfie tagen med min telefon. Att en iphone tar så här bra bilder är nog inget jag skulle ha trott att var möjligt för kanske tio år sen.

Det är inte sällan under åren efter 2015 som jag skyllt motgångar och sjukdomar på utmattningen. Ofta har det säkert varit den som varit boven i dramat, men knappast är den roten till allt ont i mitt liv. Men jag behövde något att skylla på, och då kom den där dumma, idiotiska utmattningen väl till pass. Om utmattningen var dum behövde jag inte genast dra slutsatsen att det var jag som var dum. Jag behövde helt tydligt något annat att skylla på än mig själv. Det blev för mycket att bära om precis allt berodde på fel som jag själv gjort. Identiteten som utbränd var också viktig för mig under den här tiden, för den förklarade varför jag inte presterade som förr, vilket var något jag skämdes väldigt mycket över. Det blev lite lättare att hantera när jag identifierade mig som utbränd.

Jag har ofta fått höra att ont som händer mig är mitt eget fel, så det är standardantagandet för mig. Jag söker fortfarande felet hos mig själv om något går tokigt, och det här är också ett tydligt exempel på det här. Och även om jag får bekräftat att felet inte ligger hos mig personligen har jag svårt att lita på det. Men saker händer åt en, och alltid kan man inte själv påverka vad som händer en. Det här ska jag fortsätta behandla i terapin, som jag som tur fått beviljad för ännu ett tredje och sista år. Och glasögonen blir jag väl van vid så småningom också.