Är jag dum?
Förra veckan gjorde jag en sak som jag sedan ångrade. Jag såg en ganska rolig sak på en kompis instagramstory och lade upp en likadan. Man skulle alltså slå upp sitt namn på Urban dictionary och sedan låta följarna rösta om det stämmer in på en. Helt ärligt måste jag säga att jag var förvånad att mitt namn ens fanns med, rättstavat då ska tilläggas. Tre definitioner på Fredrica hittade jag. Här är den vi ska analysera:
71 % av de som svarade tyckte att det här stämde in på mig. Översatt i exakta siffror är det fem personer. (Ja, min instagram engagerar verkligen folk.) Två personer (29 %) tyckte då inte att det här stämde in på mig. Och jag blev ledsen så klart. För jag tänkte genast att de tycker att jag är dum. Smart var ju det första adjektivet här så det är kanske inte så konstigt att jag reagerade på det först. Jag vet inte om ni vet det här om mig, men om ni verkligen vill såra mig ska ni säga att jag är dum. Jag har nämligen kämpat hela mitt liv för att bevisa motsatsen, och har fortfarande svårt att avgöra om jag är dum eller inte. Men det är så talande för hur jag tolkar det här. Och att inte vara smart betyder ju inte direkt att man är dum heller.
Jag håller ju inte ens själv med allt i det här, men ändå blev jag ledsen över att de här personerna tyckte att det inte stämde in på mig. Den ena har inte ens träffat mig personligen, utan har bloggen och instagram att döma mig utefter. Det är säkert för att de egenskaper som räknas upp här är såna som ofta ses som positiva, och jag åtminstone vill fortfarande att folk ska ha en positiv bild av mig, och tycka om mig. Det är väl egentligen ganska mänskligt, men jag har alltid haft lite extra svårt med det här då jag aldrig riktigt gillat mig själv.
Det som jag tror att de här personerna reagerade mest på är ordet outgoing, för det är också det jag reagerade mest på. På sätt och vis stämmer det att jag är utåtriktad, men det är en väldig förenkling av sanningen. Jag har oftast lätt för att prata med folk och kommer överens med största delen av människorna jag träffar. MEN jag har också ett stort behov av att vara ensam. Just av den orsaken att jag inte tycker om mig själv ser jag väldigt fort om jag gör bort mig i sociala situationer, och kan snöa in mig på små saker jag sagt som ingen annan skulle reagera på. Jag kan grubbla i flera dagar, ibland i flera år, på saker jag sagt som jag tyckt att varit dumma. Det här gör ju att det tar ganska mycket energi från mig att umgås med andra, då jag hela tiden analyserar mitt eget beteende.
De som träffade mig för tio år sen skulle nog uppfatta mig som utåtriktad. Säkert skulle jag beskrivas som extrovert av en sådan människa. Och det var jag också då, fast det är inte heller hela sanningen. Jag hade ett mycket större socialt behov tio år sen, men det berodde bland annat på att jag sökte godkännande. Jag hade också börjat hänga i församlingen, och märkt att jag också kunde vara populär, vilket blev väldigt viktigt för mig då jag inte varit det förr. Här kan ni läsa mera om det här. Jag märkte också att när jag ”härjade” mycket och var högljudd så fick jag uppmärksamhet. När jag skojade (ibland ganska elakt) på min egen bekostnad blev jag omtyckt. Och då blev jag högljudd, sprallig, glad och skämtsam. För det var så otroligt viktigt för mig att vara omtyckt, och när jag betedde mig på vissa sätt gav det resultat. Jag vet att det låter lite som att jag skulle vara en psykopat, men jag tänker lite att om jag hade antisocial personlighetsstörning som det heter på riktigt, så skulle jag knappast bry mig alls om vad andra människor tycker.
Sommaren 2009 på läger, med en massa andra människor. Då jag inte vet vad de tycker om att synas på bild här blev det en selfie.
Tillbaka till min instastory då. Det där med likes to have fun betyder ju olika för alla. Jag tror att alla människor tycker om att ha roligt, men vad som är roligt varierar ju från person till person. Och jag gillar verkligen att nörda ner mig i något eget musikprojekt. Ensam. Och det vet jag att många inte gör. Känslig och omvårdande betyder ju olika för olika människor också. Jag är långt ifrån känslokall, men jag har kommit fram till att jag inte heller är överkänslig som jag länge trott. Och egentligen helt bra om människor som inte känner mig inte direkt uppfattar den omvårdande sidan hos mig, för då hade det varit lätt att utnyttja mig. Något som det varit tidigare men inte kanske på samma sätt mera. Jag kommer att utveckla det här också men i ett annat inlägg.
Nu märker jag ju att de här människorna som tryckte på nej kan ha gjort det av tusen olika anledningar. De kan ha tyckt att en sak inte passade in- och därför tryckte de på nej. Eller så tyckte de att de inte känner mig tillräckligt bra för att kunna säga om det stämmer eller inte. Det är svårt att avgöra när det inte finns flera alternativ än ja och nej. Man kan ju till och med trycka fel på de där alternativen om man bara snabbt kollar igenom de där storyna. Eller så tycker de där personerna bara att jag är dum. Och jag borde ju egentligen inte bry mig så mycket om det egentligen, men som sagt, det där med dumhet är känsligt för mig.
Ja, så här skör är jag fortfarande. Och det var skönt när storyn försvann ur mitt flöde och jag inte mera behövde tänka på den. Men jag lärde mig åtminstone lite om mig själv, och egentligen var det ju inte så farligt. Jag tror inte att jag kommer att göra såna här experiment mera, eller jag kommer åtminstone att formulera dem på annat sätt. Jag är lite sugen på att låta mina följare välja blogginlägg ibland och låta dem ställa frågor som jag sedan svarar på i bloggen. Om du tycker det här låter som en bra idé kan du ju följa mig på instagram. Här hittar du mig!
