Jag är ingen skyltdocka

Förra veckoslutet var jag i Korpo på en av mina bästa vänners examensfest. Det var en jätterolig fest och jag fick ha ett ganska stort musikalikt ansvar vilket jag ju förstås gillar. Eller ja, jag fick sjunga ett eget program och så sjöng jag lite till med några andra samt kompade en av sångerna vi alla sjöng tillsammans. Jag fick faktiskt sjunga alla sånger jag ville! Och att styra upp sångarrangemang med komp och stämmor tycker ju jag är helt otroligt kul så det gjorde jag så gärna.

På söndagen när jag varit hemma några timmar fick jag en bild från ett av uppträdandena jag var med i, med frågan om den får sättas på instagram. Jag är ju själv jättenoga med att fråga folk som finns med på bild om jag får lägga ut bilder på sociala medier, så därför syns det ganska sällan andra människor än jag själv på mina somekonton. Här är jag faktiskt stolt över mig själv och att jag kunnat inspirera andra att också fråga innan de lägger ut något. Tänk vilken tur att den där ena personen lade ut bilder på bland annat mig på facebook som jag inte gillade- utan att fråga, så jag lärde mig hur roligt det (inte) är. Nåja, skämt åsido.

Jag såg bilden och först tvekade jag på om jag skulle låta min vän lägga ut bilden. Det första jag tänkte när jag såg den var nämligen men fy fan så tjock jag blivit igen. Det här senaste året har varit tungt och det har gjort att jag gått upp en del i vikt, särskilt på våren. Och jag är ju inte där att jag bara skulle kunna skaka bort det och konstatera att det varit mycket stress och att det bara är några kilon. Tryggheten jag kände i mig själv och min kropp var en falsk trygghet som bara berodde på att jag gått ner mycket i vikt då för två år sen. Precis som jag misstänkt. Så först tänkte jag säga att nej hon får välja någon annan bild om hon vill att jag ska synas.

Sedan tänkte jag om, och skrev att hon får publicera bilden. För jag ville ju att det skulle synas att jag var med på festen, och att jag uppträdde tillsammans med några andra vänner. (Och själv, men bilden var på när vi uppträdde tillsammans) Det viktiga här var att jag var med och gjorde festföremålet glatt och att vi hade roligt tillsammans. Inte att se snygg ut. Och det där med snygg har inte heller att göra med hur tjock eller smal man är. Men det är så himla svårt att tro på det när hela samhället predikar om att man ska vara smal för annars är man ful. Och att vara ful är tyvärr ganska illa, speciellt som kvinna. När jag lät min vän publicera bilden trots att jag kände mig ful, fet och äcklig på den kände jag mig faktiskt ganska modig. Det var mitt subtila sätt att protestera mot kropps- och utseendehetsen i vårt samhälle. Som att säga att jag inte mera går med på att mitt utseende är min viktigaste merit. För jag är faktiskt ingen skyltdocka. Mitt utseende är en sån liten del av vem jag är. Och jag är glad att min vän ser annat än bara mitt utseende!

Nej, jag ser inte ut så här mera. Sug på den! (Som jag säkert skulle ha sagt 2008 när bilden togs.)