En dag till

Här har det ekat tomt ett tag. Det beror på flera saker och jag ska försöka förklara varför i det här inlägget. Förra veckan hade jag tänkt publicera flera inlägg faktiskt, och jag skrev dem nästan färdigt. Men jag var så slut så det blev inte till något. På måndag publicerades det jag jobbat med i princip det senaste halvåret och eftersom jag inte arbetat så mycket med sådant som ska riktas utåt var jag ordentligt nervös, och när det väl var ute så var det som om någon skulle ha blåst ut en ballong. Jag var så trött. Och jag orkade inte ett dugg med mera uppmärksamhet än den jag fick från media i samband med jobbet. Så jag tog publiceringsledigt från bloggen. Jag hade egentligen inte behövt oroa mig så mycket som jag gjorde, eftersom mitt jobb togs emot väl och hittills har jag inte fått några missnöjda kommentarer. Men jag var ganska ängslig och trött hela veckan.

På onsdag kväll innan jag skulle till sånglektionen började jag gråta av en liten kommentar sambon fällde, och hade riktigt svårt att sluta. Jag blev själv riktigt förvånad över hur stark reaktion jag fick, men jag försökte förklara det med att jag haft mycket program och varit väldigt spänd och nervös. Och säkert var det en del av det hela. Men den största orsaken till den starka ångesten jag upplevde tror jag faktiskt har att göra med att the förkylning of the year bröt ut på torsdag.  I ärlighetens namn hade jag känt av den redan i lördags veckan innan, men eftersom jag misstänker att jag fått någon typ av pollenallergi på senare år (eftersom jag haft sjuk hals och snuva ganska mycket den senaste sommaren) orkade jag inte bry mig så mycket. Men i torsdags bröt det ut riktigt ordentligt och jag blev tvungen att åka hem från jobbet mitt på dagen.

Att jag överhuvudtaget åkte till jobbet berodde väl mest på att den värsta värken i halsen gick om efter att jag druckit kaffe, och för att jag var orolig över hur det skulle tolkas om jag sjukanmälde mig igen. Jag var nämligen sjukanmäld en dag i juli av likadana orsaker. Men efter lunchen började jag märka att det inte gick att koncentrera sig på något mera, och nu hade kollegorna också börjat säga att jag lät förkyld. Så jag sade till dem att jag tror att jag är tvungen att åka hem. Jag meddelade chefen och alla jag mötte på väg ut tyckte att det var bäst att jag åkte hem. Även om det här inte ska spela någon roll är det här med att sjukanmäla mig en grej som är ganska ny för mig, och att jag hade kollegornas stöd hjälpte mig därför att bestämma mig för vad som var bäst. Att åka hem och vila.

För fem år sedan skulle det här inte ha funnits på kartan. Som ni vet gick jag till universitetet i njursten så en liten förkylning skulle inte på något sätt ha hållit mig hemma då. Tidigare skulle jag ha skyllt allt på att jag var så envis, men det är inte den enda orsaken. Som studerande blev jag tvungen att skriva kompensationsuppgifter om jag var frånvarande från föreläsningarna. Orsaken till frånvaron spelade ingen roll. Det här hade jag ju inte tid med, så jag satt ofta sjuk på föreläsningarna. Säkert skulle ett läkarintyg ha fått en att slippa det här, men säg det till en som varit sönderstressad i flera år. Jag var dessutom van vid att vara förkyld. Det var jag i princip en gång i månaden åren 2005-2016. Jag tror stress var den största boven i det här dramat. Och att jag aldrig hade möjlighet att vila och bli frisk mellan varven.

I år har jag haft tre förkylningar. Förra året lika många, och 2017 tror jag jag hade två. Det är väldigt mycket färre än åren innan det här. Och jag tror det här beror på att min psykiska hälsa är i så mycket bättre skick än förut. Jag är också ganska säker på att mycket av den starka ångest jag upplevde förra veckan hör ihop med förkylningen jag sedan fick. Det är ju verkligen så med hälsa, att man inte kan plocka isär fysisk, psykisk och social hälsa utan alla de här komponenterna hör ihop. Det här märkte jag lite extra tydligt förra veckan.

Bilden är tagen av Kai Alajoki i samband med att vi tog de andra bilderna hit till bloggen.

Eftersom jag igår ännu var ganska yr och täppt och jag fortfarande hostar ganska mycket bestämde jag mig för att bli hemma ännu idag. Det känns ganska skönt att kunna börja göra så som jag säger åt alla andra, att bli hemma om man ens funderar på att bli hemma. Men det gör jag ju för att jag har rätt till sjukledigt nu. Det hade jag ju inte på samma sätt för fem år sen. (Alltså kortare sjukledigheter för förkylningar, men bland annat på grund av bristen på dem blev jag ju sen utbränd och sjukskriven för det i över två år.) Studierna väntar liksom inte på en, missar man en deadline så har man missat den. Och det kan bli dyrt.

Och gällande jobbet- jag skrev ju att jag gärna fortsätter med det en tid till. Det blev så nu att jag fortsätter till årets slut. Ni som följer mig på instagram vet ju redan om det här, men nu vet ni andra också. Hett tips förresten: jag finns på instagram! Kolla också gärna in min senaste youtubevideo. Inspelad och redigerad innan förkylningen men publicerad i fredags: