Saker jag vill sluta skämmas över

Saker jag vill sluta skämmas över

Oj här var det tillströmning i fredags. Jag blev nästan lite stressad över alla facebookkommentarer jag fick om ämnet. Intressant att folk kan uppfatta saker så olikt. Jag har nämligen svårt för “deltar i sorgen” om det är någon som inte träffat människan jag sörjer. Om jag sörjer alltså. Jag uppfattar det nämligen som att man säger att man också sörjer om man använder den frasen. Därför vägrar jag själv att använda det uttrycket. Men andra tyckte kanske inte riktigt lika som jag, och det var intressant att höra allas tankar om uttrycken.Stort tack att ni kommenterade så sakligt!

Att inlägget engagerade så många tror jag betyder att det här ämnet behöver diskuteras mera, och troligtvis kommer jag att skriva mera om det i något skede. Men nu ska jag skriva om ett annat ämne som brukar dra publik hit till bloggen. Nämligen skam. Om ni ändå vill läsa mera detaljerat om mina tankar kring sorgeuttryck hittar ni inlägget här. Linn Jung skrev förra veckan om att det är så skönt att inte mera skämmas i samma utsträckning som förr, och hon frågade sedan på facebook vad läsarna slutat skämmas över. Jag tänkte först skriva ett inlägg om det här. Tills jag insåg att jag fortfarande skäms helt massor. Inte lika starkt som t.ex. för tre år sedan men ändå mycket. Så nu ska det bli ett inlägg om saker jag vill sluta skämmas över.

Min kropp

Här har mycket hänt, men jag skäms ännu över hur min kropp ser ut och dess storlek. Tyvärr har jag fått bekräftat utifrån att det är fult och fel att vara min storlek senast den här veckan, så helt lätt är det inte bara att tänka att jag är okej så här. Jag kommer att fördjupa mig i det här ämnet ännu, men här har ni ett inlägg om det här, och här är ett till.

Att jag inte har magisterexamen ännu

När J gick bort 2011 insåg jag att jag inte kommer att få magisterexamen på fem år. Och i princip här började jag skämmas över det. När jag var sjukskriven gick mina skamreserver åt till skam över den, så då tänkte jag inte så mycket på det här. Vad är en oavlagd magisterexamen jämfört med en totalt misslyckad människa som jag? Men i princip första september 2017 då min sjukledighet tog slut började jag skämmas över det här igen. Det här har varit en så otroligt onödig och tung skam att bära och jag hoppas verkligen att jag kan vara nöjd över min examen då jag får den och inte bara tänka att den inte är värd något när det tog nästan tio år för mig att få den.

Bilden är tagen i maj 2016 då jag skämdes alldeles för mycket över hela mig för att orka bry mig om min oavlagda magisterexamen. Eftersom jag är världsmästare i skam säger det en hel del om hur mycket jag skämdes över mig själv under den här tiden.

Min sjukdom

Utmattningen och depressionen skäms jag fortfarande mycket över. Eller kanske mest att jag var sjukskriven för det och så länge som jag var det. (Två år och tre månader) Om någon frågar t.ex. varför jag inte har min magisterexamen ännu säger jag nog att det beror på sjukskrivning och jobb, men jag säger aldrig vilka sjukdomar som orsakade min sjukledighet, för det skäms jag ännu ganska mycket över. Den här lösningen fungerar helt bra så där helt snabbt i vardagen, men jag kan också tycka att det är jobbigt att inte kunna berätta hela sanningen. Men då jag skäms så mycket. Iofs så är det inte så svårt att hitta den här bloggen, men jag skulle liksom aldrig själv referera till den i jobbsammanhang. Och det är synd för den har ändå gett mig mycket.

Att jag äter antidepressiv medicin

Ja, fortfarande. Så länge gradun är oskriven tänker jag fortsätta med det och sedan sakta trappa ner. Jag vet att medicinen inte är ett misslyckande, men när det överallt tutas ut att man ska “klara sig utan medicin” känner jag mig som ett misslyckande. Fast det egentligen bara är sjukdomen som är så svår att den kräver bland annat medicin som behandling. Jag har dock lyckats trappa ner på sömnmedicinen tack vare utevistelsen på jobbet. Det är en jättebra sak som jag säkert kommer att skriva mera om här i bloggen i något skede.

Att jag inte trivdes vid Åbo Akademi

Jag tror jag aldrig skrivit det här rakt ut i bloggen. Men ÅA är inte min plats på jorden. Just nu är planen att bara få gradun gjord så jag inte mera behöver ha med ÅA att göra. Men herregud så jag klandrat mig själv för att jag inte trivs där. ALLA i Svenskfinland trivs nämligen vid ÅA om man ska tro den officiella versionen. En av orsakerna till att mina studier dragit ut på tiden har ju varit den här vantrivseln och känslan av att jag är dummare och sämre än alla mina medstudenter. Och den känslan kommer inte inifrån. Man föds liksom inte med självhat. Det känns till och med pinsamt att skriva hit att jag inte trivs där för så övertygad är jag ännu om att det är mig det är fel på. Men nu är det gjort. Och det känns fint att inte mera behöva ljuga.

Bilden är tagen under samma tillfälle som den ovanför. Här hade jag precis börjat erkänna för mig själv att ÅA inte är min plats på jorden. Och gjorde allt för att gömma mig.

Mina framtidsdrömmar och -planer

Jag har aldrig drömt om att bli modersmålslärare. Jag är nästan färdigutbildad modersmålslärare. Andra människors önskningar och planer för mig och mitt liv styrde mig helt massor när jag gick ut gymnasiet och därför hamnade jag vid ÅA. Jag hade dock inte mycket val under den tiden så jag orkar inte mera vara arg på mig själv för att det gick så här. En del av min vantrivsel vid ÅA beror absolut på det här, men också annat. Mina drömmar skäms jag ännu alldeles för mycket över för att våga skriva om här. Jag har nämligen fått så mycket skit för dem i mina dagar. Men jag vet att jag inte kan vara lycklig om jag inte börjar jobba på att få göra det jag vill göra med mitt liv. Ni som läser bloggen regelbundet kan säkert lista ut vad de här drömmarna har att göra med, men snälla börja inte spekulera offentligt om det här. Jag berättar när jag är redo för det.

Ja, det här var kanske inget muntert inlägg precis, men viktigt att man skriver också mindre glada inlägg ibland. Det tyckte också Svenskfinlands egna bloggbevakare om mitt senaste inlägg! Roligt att det spreds och gillades. Jag ska försöka plita ihop två inlägg inför nästa vecka. Jag har massor med blogginläggsidéer just nu, bara lite mindre skrivlust än tidigare. Jag tror att gradun kan ha ett finger med i spelet här, eftersom det här inte är första gången jag är skrivtrött p.g.a. studier. Nu har jag ju inte börjat med det själva skrivarbetet egentligen, men det är egentligen den lätta grejen i hela arbetet. Jag är just nu i det där formulera fråga-, hitta källor- och avgränsaskedet och det är jobbigt men måste bara göras.

1+
Close