Vad ska jag säga?

Vad ska jag säga?

En bekant skrev på facebook att hen förlorat en viktig person till följd av sjukdom. Jag tryckte på hjärtat på personens uppdatering men sedan stod det stilla för mig och jag hittade inga ord att uttrycka min medkänsla med. Jag vill nämligen varken skriva att jag deltar i sorgen, eller att jag beklagar den, och det är det här jag lite vill diskutera i det här inlägget.

Jag har nämligen svårt med uttrycket om att delta i sorgen. Jag anser inte att jag kan delta i en sorg över en människa jag aldrig träffat. Inte fast hur jag känner med människan som sörjer och hur jag än skulle vilja ge hen personen hen sörjer tillbaka. För det vill jag. Jag har stark empati och vill inte att någon jag tycker om ska behöva må dåligt. Men jag kommer själv ihåg hur konstigt jag tyckte det kändes när folk sade att de deltog i min sorg efter min morfar. Som de aldrig träffat. Eller J då för den delen. Där var det ännu jobbigare att höra att folk deltog i sorgen. Speciellt som det ofta bara var ord som inte sedan följdes upp med något faktiskt deltagande. Det som kändes mest genuint var när en studiekompis sade att hen var orolig för hur jag mådde men inte visste vad hen skulle säga runt omkring mig.

Jag har tidigare av de här orsakerna sagt att jag beklagar sorgen. Men det känns inte heller bra. För hur hemskt det än låter så beklagar jag inte sorgen. Jag beklagar det som hänt, som orsakat sorgen, men inte sorgen. Hur jag än skulle vilja att ingen behövde känna sorg så är det ändå en känsla som grundas i något fint. Kärlek. Vänskap. Och det är väl troligtvis den största konkreta skillnaden mellan sorg och depression. Depression grundar sig nämligen oftast i jobbiga händelser och erfarenheter, medan sorg kommer från något fint. Dessutom måste sorgen få behandlas, eftersom den bara växer sig större om den inte bearbetas. Precis så var det för mig med J. Jag kommer till och med ihåg att jag tänkte att inget blir bättre av att sitta och jämföra sin sorg med andras, så bättre att bara vara tyst då. Så var det ju inte och till slut blev jag ju riktigt sjuk av sorgen som blev till en riktigt svår depression. Nu när jag börjat bearbeta den kan jag handskas med den på ett helt annat sätt, men det har tagit tid. Och därför beklagar jag inte sorgen, inte ens min egen.

Jag kom som sagt inte på vad jag ska säga, men jag kan ibland tycka att det då är bättre att antingen säga just det, att man inte har ord, eller att helt enkelt vara tyst. Den här gången var jag tyst. Jag är inte nära vän med personen och kan tycka att det känns lite krystat att jag som inte egentligen känner hen ska börja säga en massa fina ord. Speciellt som det i den här situationen inte riktigt finns lämpliga ord för det här. Jag hoppas dock att hen det här gäller får sörja när hen behöver och att hen får det stöd i sorgeprocessen som hen behöver. Kanske det skulle vara bättre att säga det istället för de här standardfraserna?

1+

3 svar

  1. Danielas Dagbok skriver:

    Jag tänker helt som dig gällande det här! Känns ofta som att ”beklagar sorgen” är något folk slänger ur sig i all hast, vilket jag har svårt för när det ändå handlar om något så stort som någons bortgång. Jag brukar istället skriva något i stil med att jag tänker på personen, och skickar det helst som privat meddelande också.

    0
    • Fredrica skriver:

      Exakt, så mycket bättre att faktiskt fundera vad man säger när man säger något. Tror att din lösning är bra! När man skickar som privat meddelande känns det också mycket mera genuint eftersom det inte blir något man gör för att visa alla andra hur omtänksam man är.

      0
  2. Camilla skriver:

    Tänker precis som dig, ibland kan jag skriva att jag deltar i sorgen om jag genuint känner mig sorgsen för allt som hänt. Men jag avskyr ordet beklagar. Har också förlorat människor som varit väldigt nära och tycker det känns fejk och så otrolig to känsligt när halvbekanta beklagat min sorg eller deltagit i sorgen..

    0

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close