Tankar efter första veckan på nya jobbet

Tankar efter första veckan på nya jobbet

Jag har nu jobbat min första vecka som eftisledare. Eller första veckan är det ju inte eftersom jag jobbat en del som eftisledare tidigare, men första veckan för den här gången är nu gjord. Och faktiskt första gången som ordinarie personal blir det också. Jag kommer inte att skriva något om barngruppen hit eller överlag någon annan på jobbet, varken nu eller senare. Jag har tystnadsplikt och det är en av de allra viktigaste principerna i arbetet. Men jag fick en del känslor jag inte var beredd på i och med jobbstarten som jag lite tänkte bena ut här.

Jag blev inte nervös för arbetet innan dagen jag skulle börja. Jag har lärt mig att det bara är jag som förlorar på det om jag stressar i flera veckor innan jag börjar något nytt. Jag börjar alltså gå emot min gamla uppfattning om att om jag inte oroar mig massor går allt åt helvete. Men jag vågar inte helt släppa den här tanken ännu. Så innan jag började jobba på tisdag fick jag riktigt stark ångest. Jag började tänka på allt som kunde gå fel och var helt säker på att jag skulle göra bort mig totalt och genast få sparken. Den här jobbångesten minns jag inte att jag skulle ha haft innan jag blev sjukledig. Kanske beror den på att jag fortfarande inte riktigt litar på att jag klarar av att utföra ett jobb?

För att döva ångesten började jag planera min gradu, och det fungerade ganska bra faktiskt. Det här blev jag faktiskt väldigt förvånad över, eftersom gradun varit orsaken till min enorma ångest tidigare. Därför hade jag och min terapeut en överenskommelse om att jag skulle jobba 15 minuter om dagen på den de här första veckorna. På tisdagen blev det dock säkert en timme gjort. Men det kan hända att jobb med gradun hjälpte för att den trots allt är något bekant, och att jag delvis kommer att jobba på den på mitt gamla jobb där jag känner mig trygg. Och egentligen väldigt bra att den hjälpte mig ur den värsta ångesten, för jag vill verkligen få den skriven i år och sedan aldrig mera tänka på den.

Men förutom det nya jobbet hade jag ingen “anledning” att ha så stark ångest som jag hade. Den var faktiskt så stark att jag hade tungt att andas. Men jag tror att det delvis också beror på att jag numera är van att stiga upp tidigt och sedan åka tidigt till jobbet. Den här våren kommer jag att jobba eftermiddagar, och mina arbetsdagar börjar 12 eller 13 varje dag. Det är en liten skillnad mot 8 som jag oftast började jobba förra året. Eftersom jag är livrädd för att verka lat tror jag det här kan ha varit en av orsakerna till ångesten. Vad ska jag liksom göra hela morgnarna? (Skriva gradu förstås, men planen är att sakta trappa upp med den saken så att det inte igen blir för mycket.)

Vartefter veckan fortskred och jag vande mig med gruppen och så småningom började lära mig barnens namn och rutinerna på jobbet blev det bättre, och nu känns det mycket bättre. Och det känns skönt att veta var jag ska jobba under våren, när jag är ledig och hur mycket jag får i lön. Helt annat än när jag jobbade som inhoppare och jag kunde få meddelande om jobb en timme innan jag skulle vara på plats. Mera ansvar blir det förstås, men jag är också fem år äldre än när jag jobbade som inhoppare. I morgon ska jag till arkivet och på riktigt börja studera materialet till min gradu, och jag ser till och med fram emot det. Men det handlar nog mest om att jag ser fram emot att träffa mina gamla kollegor som jag saknar väldigt mycket. Men förhoppningsvis får jag också graduinspiration den här våren nu när jobbet också börjat kännas okej.

1+

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close