Vänta och se

Igår fick jag ett mejl från ÅA. Inga sammankomster för över 30 personer får ordnas i deras utrymmen till och med den 30 april. Senare såg jag på Svenska yle att wappen på vårdis är inhiberad. (i Åbo då, inte för att jag tänkte delta på vårdis men hade faktiskt tänkt vara i Åbo i år, det är fem år sedan sist.) En stund senare ringde en kompis för att kolla med mig vad jag tyckte om att gå på vår inplanerade teaterkväll på lördag med tanke på allt det här. Två minuter senare skickade en annan kompis meddelande om att hennes studentteaterföreställning som jag skulle gå på nästa vecka inte hålls. Sedan fick jag ytterligare ett mejl om att konserterna vid musikinstitutet är inhiberade, och att en gruppgrej vi skulle ha haft ikväll inte blir av. Och jag hade faktiskt inte tänkt så mycket på det här med corona tidigare, men nu när allt det här kom på en kväll fick jag en lite olustig känsla i kroppen. Lite som att allvaret i situationen plötsligt slog mig.

Jag var jätteorolig när sars, fågelinfluensan och svininfluensan härjade. Jag tog vaccinet mot svininfluensan (fick till och med förtur då jag hörde till Åbo lucia-gruppen det året) och som tur var den enda biverkningen hos mig en väldigt sjuk arm, men vi vet ju hur det gick för en hel del andra människor som fick vaccinet. Därför har jag helt enkelt inte orkat oroa mig på samma sätt som då när det var svininfluensa som gällde. På något sätt är jag så otroligt trött på att vara orolig. Och oro blir alltid förr eller senare fysisk för mig, med tryck över bröstet och tungt att andas. Men nu kan jag inte blunda längre. Nu är det på riktigt.

Jag tror det är den här ovissheten som är jobbigast för mig, att jag inte kan veta om skolan (och då eftis också) stängs nästa vecka. Distansarbete är ju ingen möjlighet för mig just nu nämligen och det stressar mycket att inte veta vad jag gör nästa vecka. Fpa påstår ju att de ska ersätta utebliven lön så ifall det händer är det väl inte världens undergång. Men jag tror inte riktigt att de skulle ersätta hela den uteblivna lönen för de hittar alltid på något om någon karensdag eller expeditionsavgift ändå. Men just det, det här är ju inte ett studerandeärende så kanske jag skulle ses som en människa också i deras ögon den här gången. Men mina förhoppningar är alltså inte allt för höga. Det här kanske låter jättesjälviskt och jag förstår att det här med corona är allvarligt, och att mina uteblivna pengar och eventuellt inställda planer är sekundärt jämfört med att göra vad vi kan för att inte sprida smittan. Men nu har jag ingen superhög lön i och med att jag jobbar 20 timmar i veckan, och jag skulle verkligen behöva den. Och att inte veta retar verkligen gallfeber på mig.

Jaja, det är väl bara att vänta och se vad som händer. Och tvätta dem, händerna alltså. Gällande teatern har de från svenskis sida begränsat platserna till föreställningarna så vår plan är ännu att fara dit men om det ändras får vi väl avboka. Helt ärligt är jag nog lite orolig över att gå dit, men i annat fall får vi väl bara vara hemma hos någon kompis istället. Skönt att lite få skriva av sig åtminstone. Om det blir karantän kan jag ju sitta och skriva en massa blogginlägg i alla fall, förutsatt att jag inte själv blir jättesjuk då alltså. På sätt och vis är det ingen panik om jag blir tvungen att bli hemma, jag hittar alltid på något att göra ändå och vi har alltid extra mat i skåpen, men ångestmängden av att inte kunna gå ut oroar mig redan nu. Nu är jag ju van vid att vara utomhus 1-2 timmar om dagen och om jag inte får den utomhustiden får jag stark ångest och blir trög. Men som sagt tror jag det blir bättre genast som jag får något besked om hur jag ska göra.

Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.

Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla min facebooksida där jag delar alla inlägg.

Jag finns också på instagram och youtube!