Jag vill inte svara på den frågan

Jag vill inte svara på den frågan

Hej på dig maj! Hej fredag! Hej bloggen som igen stått tom! Nåja, efter nästa vecka borde en del lite lugna ner sig, för då är min grundexamen i sång redan avlagd. Om den blir godkänd vill säga. Men det tror jag nog att det blir. Nu är det ändå dags att blogga lite, om att våga markera sina gränser.

För några dagar sedan när jag slösurfade hamnade jag in på en video om ett ganska känsligt ämne. Det var en intervju med en kvinna som varit med om svåra saker, men som också försökte öka medvetenheten om den här saken och hjälpa andra som varit med om samma sak. Jag tänker inte gå in på vad exakt den här videon handlade om, men det är alltså inte psykisk ohälsa vi pratar om.

Hon som intervjuade ställde i något skede en ganska personlig fråga. Och svaret hon fick på det var “Det där vill jag helst inte svara på.” Kort och sakligt och verkligen inte otrevligt. Och det var så häftigt. Att hon vågade säga så. Egentligen är det väl helt självklart att man inte ska behöva svara på personliga frågor i tv, eller i någon annan situation heller för den delen. Men jag tyckte det var så otroligt modigt.

Själv skulle jag aldrig våga svara så, utan jag skulle istället försöka svara så undvikande och intetsägande som möjligt, och om det inte går (alltså om det blir en massa följdfrågor) bara svara som det är. Och sedan må dåligt över och vara arg på mig själv för att jag svarade på saker jag inte vill att andra ska veta om mig. Det har hänt mig så ofta, och jag kan ganska ofta ha ångest över att jag berättat saker jag egentligen inte vill berätta- för att jag inte vågade markera gränser genom att säga rakt som det är. Det där känns för personligt att dela med mig av, eller vad det nu skulle vara för orsak till att jag inte vill svara på frågan.

Jag hade en gång en chef som började sina frågor med “Du behöver inte svara på det här” innan hen ställde den egentliga frågan. Eftersom hen sade det här hade jag lättare att reglera vad jag pratade med hen än med andra människor, och jag kände mig på så sätt respekterad som människa. Jag tycker det här var ett väldigt bra sätt att uppmuntra mig till att våga tänka på mina egna gränser och vad jag vill och inte vill dela med mig av. Jag kommer ibland på mig själv med att säga likadant när jag ställer frågor som jag sedan märker att kanske kan kännas påflugna. Och jag tror det här kan vara ett bra sätt att låta människor själva välja hur nära inpå de vill släppa en.

Det är bra att uppmuntra folk till att prata om det som är svårt, men det ska också vara okej att inte prata med vem som helst om saker som kanske känns för känsliga att dela med sig av. Jag hoppas att jag också i något skede vågar säga ifrån när någon frågar saker som känns för närgångna, men jag kan också behöva hjälp från andra som visar att det är okej också för mig att ha ett privatliv.

Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.

Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla bloggens facebooksida där jag delar alla inlägg.

Jag finns också på youtube och instagram!

 

+1
Close