Värd hjälp- men sen då?

Ojdå, det har nu gått tre veckor sen jag publicerade något hit. Det är säkert rekord sen jag startade den här bloggen i september 2016. Jag kan endast förklara det med att jag just nu har ganska mycket att göra, både med studierna, jobbet och annat som jag övar till. Ni kommer kanske att få veta mera men just nu är jag inte redo att berätta mer än så här. Men nu är det igen dags för ett inlägg.

Jag hade egentligen tänkt skriva ett annat inlägg idag, men så dök det upp info i min mejlkorg som fick mig att reagera. Idag är det tydligen dagen för psykisk hälsa bland studerande. Vilket alla dagar borde vara, men nu tar vi inte den diskussionen. Den finns här. (Visserligen om internationella dagen för psykisk hälsa, men samma sak gäller ju för studerandenas. Varför vi inte kan inkluderas i den andra fattar jag inte, men ja, kanske studerande bara igen måste påminnas om att vi inte är lika mycket värda som ickestuderande människor.) Det är jättebra att det här lyfts upp och jag tycker att mycket i mejlet jag fick var bra. Lite irriterad blir jag över att vi fortfarande 2021 måste skriva ut att ”psykisk hälsa är lika viktig som fysisk” men vi har inte tydligen kommit längre än så och då är det bra att det påpekas. Det skulle vara fint om det här blev ett självklart faktum ännu under min livstid, men jag är pessimist och har psykisk ohälsa så jag vågar inte tro att det skulle hända.

Mejlet innehöll info om vart man kan vända sig om man mår dåligt, och att tröskeln för att söka hjälp ska vara låg. De uppmanade en att använda hashtaggen #värdhjälp i ett försök att sprida infon om det här. Vilket är bra, så ska det vara. Men nu är det ju så att verkligheten inte ser ut så här. Långt ifrån. För det första att det måste skrivas ut att psykisk hälsa är lika viktig som fysisk antyder redan om stigmat kring psykisk ohälsa, men det är inte det enda problemet. Det största problemet är ju att man inte kan erbjuda hjälp åt alla, fast alla människor givetvis är värda den (ja, till och med jag försöker jag uttala mig trots att depressionen säger en massa annat.)

När jag först sökte hjälp 2015 fick jag vänta en månad, och då hade jag riktigt akut utmattning och depression med självmordsplaner. När jag i höst äntligen vågade söka hjälp hos studiepsykologen för min graduångest fick jag vänta två. Efter fem träffar är det slut med det. När min regelbundna terapi tog slut i januari 2020 blev mitt mående nästan genast klart sämre. (En del hade nog med corona att göra också, men verkligen inte allt.) Nu i vår när jag igen sökte hjälp p.g.a. det här fick jag igen vänta två månader. Jag med min deltidslön har inte råd att gå i terapi mer än en gång i månaden nu, så voi voi med den saken. Tre år har man på sig- sen ska man vara frisk eller rik. Oavsett hur svår depression eller hur traumatiska upplevelser man har i bagaget. (Fast nu håller vi på att utreda lite möjligheter för mig kring det här, men jag vet inte hur mycket jag vill berätta i bloggen.) Och då pratar vi bara om mig, som då jag sökt hjälp alltid haft svår problematik. Vad händer med de som gör precis som man säger och söker hjälp när de märker en liten förändring till det sämre i sitt mående? Det känns liksom lite orättvist mot dem att först uppmana att söka hjälp också vid lindriga symptom, men sedan inte kunna erbjuda den hjälp de skulle ha rätt till och som skulle kunna förebygga att deras mående blir sämre. Känns det som man är #värdhjälp då om man får vänta ett halvår på en läkartid?

Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.

Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla bloggens facebooksida där jag delar alla inlägg.

Jag finns också på youtube och instagram!