Jag har ångest
För några veckor sedan hade jag en läkartid för att diskutera min fortsatta vård med medicinering och samtalsstöd. Både jag och min terapeut är överens om att båda fortfarande behövs i min vardag och för att bedöma behovet behövdes alltså en läkartid.
Den här gången hade jag bestämt mig för att inte läsa igenom det som läkaren skrivit, eftersom jag börjar vara trött på att känna mig bedömd i min psykiska hälsa. Tidigare hade jag alltid beställt kopior av alla intyg för att jag varit så misstänksam mot vad de skriver om mig att jag känt ett behov av kontroll i det här avseendet, men den här gången kändes det annorlunda. En dag hade jag ändå andra ärenden till Kanta så jag ögnade ändå snabbt igenom sammanfattningen läkaren skrivit. Och jag fastnade för poängen på självskattningstesten jag gjort under besöket. En för depression (bdi) och en för ångest (bai). Den för depression har jag ganska lång erfarenhet av, här och här har jag skrivit lite mera om den. 33 poäng fick jag den här gången. Ingen överraskning men det innebär ju (enligt skalan) svår depression, så jag har åtminstone medelsvår depression nu igen. Den som handlade om ångest var en ny bekantskap för mig. 43 poäng hade jag på den. Över 26 poäng innebar svår ångest enligt den här skalan.
Jag minns att tårarna rann när jag insåg det här. Jag har ångest. På sätt och vis så självklart, men ändå var det som att så många bitar nu föll på plats. Jag gör ju så här för att jag har ångest! Jag är rädd för att ringa samtal, måste hålla på med något med händerna när jag lyssnar på föredrag eller har videosamtal, analyserar sönder mitt eget beteende efter att ha träffat folk, för att nämna några exempel. Så stor del av mitt beteende, särskilt i förhållande till andra människor, beror på att jag känner mig mindre värd än andra vilket leder till ett behov av att hela tiden upprätthålla något slags fasad om att jag passar in. Depressionen hänger sig envist kvar för att jag har så stark ångest. En del av min ångest finns kvar från åren som gjorde mig utbränd, och den är absolut en stor del i varför jag blev utbränd. Men den är också en följd av det här senaste året som inneburit massor med utmaningar för mig, såväl på jobbet som i studierna och också sångstudierna.
Det som ju är anmärkningsvärt är att vården jag fått varit så fokuserad på depression att det här med ångest nästan glömts bort. I terapin har ångest behandlats lite men inte annars. Depressionen har säkert varit så dominerande att det där med ångest inte kommit fram. Jag har själv också, fram tills kanske förra året, ansett ångest vara ett symptom av min depression. Sedan började Instagram lära mig att jag kanske skulle kvalificera för ångest som en helt egen diagnos. Och nu fick jag det bekräftat hos den här läkaren (av typ 10 jag gått hos) som var den allra första som snappade upp ångestspåret i min sjukdomsbild. Det är också säkert därför som jag inte är frisk nu heller trots en flera år lång vårdprocess.
På sätt och vis gör det här mig ledsen, men det känns också som att jag, med den här vetskapen, lärt känna mig själv bättre än på länge. Nu gäller det bara att fundera ut nästa steg för att få må bättre.
Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.
Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla bloggens facebooksida där jag delar alla inlägg.
