Uppochner
Jag har haft lite konstigt humör de senaste dagarna. På tisdag träffade jag en kompis som kom till Helsingfors för att träffa mig. Det var förstås jättekul, att träffa de kompisar jag redan har brukar vara kul. Det är knepigare om jag ska skaffa nya vänner. Intresset finns helt enkelt inte i dagsläget. Men det är väl ett depressionssymptom det också. Och jag tror faktiskt jag har något slags ”social utmattning” i och med att jag alltid varit så rädd för att bli utanför, att jag inte kunnat vara ensam ibland fast jag behövt det.
Jag fastnade ju också för Skam. Andra säsongen var lite för stark för mig. Jag satt och grät säkert flera timmar för det kom en massa flashbacks från gymnasiet och första tiden vid ÅA. Säkert har söndagens skrubbstädning nånting med det här att göra också, att alla minnen var så starka. Jag minns hur rädd jag var för att bli utanför, för att folk skulle skratta åt mig, så jag blev en clown. Men man måste ju säga att de lyckats skapa en gripande serie, om t.o.m. 25-åringar som jag (som inte brukar gråta av film och tv, förutom när det kommer vacker musik eller psalmer) sitter och gråter till det. Och norska är ju vackert att lyssna på.
Så igår kväll när jag kom hem från musikinstitutet var jag så slut så jag skrattade åt allt som sambon sade. Helt underligt egentligen, jag brukar bli irriterad och ledsen, men kanske det var det att jag varit till musikinstitutet som gjorde att jag var på bättre humör. Det blev dock lite jobbigt för nån ringde till N:s arbetstelefon, och det var ju nån stackare som ringt fel. Den här människan ringde en gång till, och då förvrängde N sin röst och jag höll på att krokna av skratt. Helt skönt för mig att skratta, men jag hoppas den stackaren som ringde inte hörde mig och blev ledsen.
Nästa vecka börjar en nätkurs som jag ska gå. Det här blir mina första studiepoäng på två år, och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte är skitorolig för hur jag ska orka. Detta påverkar helt säkert mitt humör, men jag är nöjd att kursen går via nätet och att allt material finns där. Att jag blev så otroligt trött av att vara fem timmar borta hemifrån för att träffa en kompis är ju inte helt hoppingivande tyvärr. Jag måste försöka göra bara det jag måste för att få godkänt, och sedan vara glad om/när kursen blivit godkänd för mig. Men det är inte det lättaste.
Humörsvängningar kan vara lite jobbiga, vad de än beror på. Jag är glad att jag inte mera är jämntjock i humöret och inte känner nånting, men det är lite jobbigt att jag ibland kan börja gråta av att tänka på Härlig är jorden. Vi får se hur det blir när jag börjar i terapi.
