Det mest nonchalanta du kan säga till någon som mår dåligt

Jag förstår.

Jag ska förklara. Alla människor är olika, och har olika erfarenheter, egenskaper och förutsättningar. Om någon berättar till exempel att hens morfar dött, så är det väldigt fult att anta att du vet vad hen går igenom, fast du kanske själv gått igenom din morfars död för en tid sen.

Jag har fått väldigt många ”jag förstår precis vad du går igenom” när jag berättat om de dödsfall jag varit med om, mina depressioner och min utmattning. Men när nån säger att hen förstår signalerar det att jag ska sluta prata. Sluta ta plats, för människan ”förstår” ju. Ibland är det enda man behöver att få prata, utan att nån avbryter eller försöker lösa ens problem. Problemen försvinner liksom inte för att man inte pratar om dem. Tvärtom, de bara växer och sväller upp tills de upptar all ens energi.

Nej, du förstår inte. Du kanske kan tänka dig, men du är inte jag, så du förstår inte. Hur ska du kunna förstå om inte ens jag själv förstår vad jag går igenom?

Tänk efter innan ni öppnar munnen, gott folk! Det är okej att inte veta hur man ska reagera om någon går igenom något jobbigt, och det är okej att säga det rakt ut. När min vän dött 2011 var det en studiekamrat till mig som sade rakt ut att hen varit orolig för mig men inte vetat hur hen ska reagera och vara runt mig. Det betydde mycket, eftersom människan inte försökte undvika mig, pigga upp mig eller låtsas som ingenting, utan sade som det var.

Hur ska någon annan kunna förstå ens liv och upplevelser klart och tydligt när det är suddigt för en själv?