Bekymmersrynkan heter inte bekymmersrynka utan orsak

Ofta brukar man säga att depression och psykisk ohälsa inte syns på en person. Och det stämmer till en stor del. Du kan inte sitta på tåget och peka ut vem som har depression, vem som är utbränd eller vem som har ångestproblematik. Den människan som skrattar mest i ditt sällskap kan också vara den som lider av mardrömmar och självmordstankar. Ni kan gärna läsa Lungan i stormens inlägg om leende depression, eller hundra ansikten av psykisk ohälsa. 

Men det som depression och utmattningssyndrom verkligen gör är att åldra ens utseende. Jag märker det själv i mitt ansikte, att jag har fått ganska mycket mer rynkor under de senaste åren än jag haft tidigare. Jag stressar faktiskt inte så mycket över det här som man kan tro. Klart att det finns andra orsaker än min depression och utmattning, men eftersom dessa styr mitt liv ganska långt så har de säkert ett finger med i spelet. 

Orsaken till att jag inte stressar så mycket över det här är att folk tidigare alltid trott att jag är fem år yngre än jag faktiskt är (av utseendet att döma alltså). Och det är lite jobbigt eftersom jag faktiskt inte skulle vilja vara yngre än vad jag är. Trots allt har mina jobbiga erfarenheter gjort att jag lärt mig helt otroligt mycket och vuxit som människa. Och jag minns hur jobbigt det kändes att folk trodde att jag var i högstadieåldern när jag började gå ut som 18-åring. Jag vill bara vara den åldern jag är, varken äldre eller yngre. Jag stressar mera över min kroppshydda, och jag kanske kommer att skriva om det här också i något skede.

Några bekymmersrynkor har jag fått, antagligen en stor del p.g.a. min utmattningsdepression. Men de är nog de minsta problem jag har.