Två år

Idag är det exakt två år sen jag blev sjukskriven. Jag minns att det både kändes skönt, lite underligt och som att mitt liv var slut. Nu skulle mina chanser att någonsin mer få ett jobb vara som bortblåsta. Och jag som jobbat så hårt att jag till och med jobbade ut mig själv. Nu skulle allt jag någonsin gjort vara noll värt.

Jag minns att jag med nöd och näppe kommit in till mentalhälsan vid Studenthälsan, just på grund av att mitt läge var så akut. Så många studerande mår dåligt att bara de mest akuta fallen kan tas i beaktande. Om mitt läge inte varit så akut som det var, skulle jag ha behövt vänta till hösten. Jag har ingen aning om jag hade överlevt sommaren 2015 om jag inte fått hjälp då jag fick den. SÅ dåligt mådde jag faktiskt. Och det är först nu som jag kan stå för det. Och ändå tog det två månader från att jag vågade lyfta luren, tills att jag fick träffa en läkare och bli sjukskriven. Jag minns hur jag gick skrattande från läkaren, och skrev ”lol, svår depression” till min sambo på skype. Jag hade inte ens tänkt att det kunde vara frågan om en depression, för så här hade jag mått ungefär alla mina studieår. Jag var van. Både vid att må dåligt, och att inte ta mig själv på allvar. Förstås var det värre när jag inte kunde koncentrera mig på något och jag var så trött att till och med det som jag tidigare tyckt var roligt var helt ointressant.

Jag minns att jag trodde att jag skulle bli frisk fort om jag bara fick sova lite. Över sommaren kanske. Men det visade sig att problemen var större än så. Att utmattningen, som var orsaken till att jag sökte hjälp, egentligen bara var toppen på isberget. Det stora problemet var den sega, tjocka, gråa dimman till depression som jag levt med så lång tid redan att jag inte riktigt vet när den började. Och den är seg och jobbig, och förstör så otroligt mycket. Fortfarande, två år senare. Min svåraste prövning har alltså inte varit att jobba ut mig själv, det har varit att vara ledig med mig själv, och upptäcka de demoner jag har. Tidigare har jag bara tagit emot ett till styrelseuppdrag och lagt locket på.

Den första sommaren som sjukskriven är grumlig, jag minns den inte riktigt. Men mitt närminne var ju helt obefintligt så hur skulle min hjärna ha kunnat skapa minnen från en så trött tid? Jag minns att min morfar gick bort i juli, och det var jobbigt, och så minns jag att jag blev hemma från en körresa jag skulle på. Och var orolig om de i kören skulle bli arga på mig. Nu känns det helt befängt att de skulle ha blivit arga, sjukdom är en legitim orsak för att avboka nånting. Det var annars den reaktionen jag  väntade mig från omgivningen, att folk skulle bli förbannade på mig då jag misslyckats så fatalt. Inte ens att studera klart klarade jag av. Det fanns de som reagerade på min sjukledighet som att jag bara var lat och gnällig, och kallade mig bl.a. psykfall och idiot, men de allra flesta var accepterande. Annars är det som att min hjärna har lagt en grumlig skyddshinna över sommaren 2015. Kanske för att jag ska slippa minnas.

Men jag höll mitt löfte. Den 5.6.2015 lade jag upp en bild på mitt studentfoto på instagram, och skrev att jag inte hade tänkt mig att jag, fem år efter studenten, skulle vara sjukskriven för utmattningsdepression. Den bildtexten tog säkert en vecka för mig att skriva. Jag var som sagt ”helt ute” den här tiden. Att jag ännu sju år efter studenten skulle vara sjukskriven hörde förstås inte heller till ursprungsplanen. I inlägget skrev jag också att jag skulle berätta mer i fortsättningen. Och det löftet håller jag ju i och med den här bloggen. Jag vet att jag tar en stor risk som skriver den, är nämligen rädd för att den kommer att sticka mig i ryggen när jag nästa gång söker jobb, men jag hoppas ju förstås att så inte är fallet. Och om det är så, så fan heller att jag är tyst om det.

Jag kämpar fortfarande hårt med att inte se min sjukskrivning som ett misslyckande. Jag vet att den räddat mitt liv, men det känns ändå svårt att acceptera att jag, som var en sån där som ”klarade allt” (jag hade t.o.m. smeknamnen ”Super-Nyman” och ”chefen” där ett tag) plötsligt inte bara klarade mig själv mera. Och det som jag också vet nu är att min sjukskrivning inte varit en dag för lång. För en människa som inte kan vila som plötsligt sätts i en situation där vila är det enda sättet att komma vidare, tar det tid att få insikt i viktiga saker. Och jag är inte frisk ännu, därför är jag ännu sjukskriven.