Tänk om det inte är sant?

Jag har så länge jag kan minnas haft en känsla av att jag är lite sämre än alla andra. Lite mindre värd. Därför har jag också trott att mina känslor och upplevelser inte är lika viktiga som andras. Därför har har alltid kört över mig själv för att göra andra människor lyckliga. Sagt  ”ja, ja” och ”jag håller med” för att undvika gräl.  Tänkt att det inte gör så mycket om jag lider lite bara alla andra har det bra. 

Det här att jag är lite mindre värd än alla andra har jag sett som något slags universell sanning. Det bara är så, och alla vet om det. Det här har lett till att om någon behandlat mig illa (vilket har hänt en hel del, jag blev mobbad i lågstadiet och i förskolan, och även andra människor än dessa har behandlat mig respektlöst) har jag bara tänkt att det beror på att jag är så dum, dålig, hemsk, äcklig eller vad det nu kan vara. Att jag helt förtjänat det för att mitt människovärde är lite lägre än alla andras. 

De senaste veckorna har jag börjat inse en hel del om mig själv och mitt liv. Jag har i terapin börjat fundera på om det här kanske ändå inte är sant. Och även om det är skönt att börja förstå att också jag är värd lika mycket som alla andra, att jag är lika bra, är det sedan jobbigt att börja inse hur orättvist behandlad jag faktiskt har blivit många gånger. Hur elaka folk faktiskt varit mot mig flera gånger. När jag börjar förstå att jag inte förtjänat att bli kallad fula saker blir behandlingen jobbigare att acceptera. Men jag börjar också fundera på om jag inte bara behöver acceptera allt mera. Att jag, om jag nu är lika mycket värd som alla andra, också förtjänar att bli behandlad med respekt.